Fattigdomsfrågan är död i den svenska politiken

Medan fattigdomsfrågan är ett proriterat mål inom EU så är den politiskt död i Sverige. Partierna är eniga om arbetslinjen och ingen driver frågor om marginalisering – trots att inkomstklyftorna ökar. Beror det på att vi har fått ett mindre empatiskt samhällsklimat eller på att den absoluta fattigdomen har minskat?

Vi frågar välfärdsforskarna Håkan Johansson och Hans Swärd om utveckling och trender i Sverige och Europa.

Inom fattigdomsforskningen talas det om ”värdiga” och” ovärdiga fattiga”. De värdiga, eller ”oförskyllt” fattiga kan man vinna politiska poäng på att hjälpa, men dessa har enligt den allmänna uppfattningen blivit färre. Generellt sett har socialbidragstagare alltid varit stigmatiserade, menar professorn i socialt arbete Hans Swärd. Men på senare tid har även en annan grupp förlorat status som värdiga – de långtidssjukskrivna. En bild av de långtidssjukskrivna som ”ovärdiga” fuskare och inbillningssjuka spreds i samband med det politiska arbetet för att sänka sjukskrivningskostnaderna.

– Det ideologiska klimatet har blivit hårdare för människor som inte kan försörja sig själva, säger Hans Swärd. Men på senare år har man börjat tala allt mer om barnfattigdom och det tror jag är ett uttryck för att man försöker mobilisera stöd för fattigfrågan. Små barn kan ju knappast vara annat än värdiga fattiga.

Hans Swärd har ägnat nästan hela sitt yrkesverksamma liv åt fattigdoms- och välfärdsfrågor och kan se en tydlig svängning i inställningen till dem. Skiftet kom någon gång på 80-talet då politikerna, till skillnad från på 60- och 70-talen, började bli smärtsamt medvetna om att det är dyrt att behålla en generös välfärdsstat enbart med hjälp av höjda skatter. Särskilt som befolkningspyramiden ser ut som den gör med låga födelsetal och en allt äldre befolkning.

Den borgerliga regeringen har fokuserat på arbetslinjen men det gjorde också socialdemokraterna redan på 90-talet. Vid samma tid började Sverige också att strama åt regelverken och försämra ersättningsnivåerna för sjukförsäkring och A-kassa. Idag har svensk A-kassa gått från att vara bland de högsta i Europa till att ligga under snittet för OECD-länderna. Och denna sänkning har genomförts utan större protester från något politiskt parti. Hur har det kunnat bli så?

– Fattigdomsfrågan är politiskt död i Sverige. Det finns en stor enighet kring arbetslinjen och inget parti har kämpat för att behålla de högre ersättningsnivåerna inom socialförsäkringssystemen, säger Hans Swärd. Med en sådan politik skulle man riskera att bli stämplad som bidragskramare, och det vinner man inga röster på.

En annan orsak till att inget parti driver fattigdomsfrågorna kan, enligt forskarna, vara att den absoluta fattigdomen faktiskt har minskat. Men ett absolut fattigdomsmått, ett mått som exempelvis kan mätas i antalet socialbidragstagare, är bara ett av flera mått på fattigdom. Inom EU gäller det relativa måttet, det som beskriver inkomstklyftor i samhället. Enligt detta sätt att mäta har fattigdomen i Sverige ökat rejält sedan 90-talet.

Men medan fattigdomsfrågan är politiskt död i Sverige så har EU lyft frågan. Den har kvalat in som ett av unionens fem övergripande mål. Fram till år 2020 ska 20 miljoner EU-invånare ha lyfts ur fattigdom. Hans Swärd tror att prioriteringen delvis har att göra med att unionens nya medlemmar, de forna öststaterna, har en betydligt fattigare befolkning och att man ser alltfler tiggare på Europas gator.

Håkan Johansson, liksom Hans Swärd professor i socialt arbete, är med i ett stort EU-projekt där man jämför välfärdspolitiken i sex europeiska länder; Sverige, Tyskland, Polen, Storbritannien, Italien och Norge. Man vill kunna se skillnader mellan länder med helt olika historia; en socialdemokratisk välfärdsstat, en före detta öststat, ett nyliberalt land, ett sydeuropeiskt samt ett rikt oljeland utanför unionen. Det finns, enligt Håkan Johansson, flera likheter mellan de olika länderna; den relativa fattigdomen har ökat i hela Europa och välfärden sköts i allt högre grad av frivilligorganisationer.

”Fattigdomsfrågan är inte särskilt het i något av länderna, men Sverige utmärker sig som det land där frågan ges minst utrymme i politiken.”

Detta blir tydligt när man ser att alla länder utom Sverige och Italien på senare år har genomfört stora reformer där man slagit samman systemen för socialförsäkringar och socialbidrag. För medborgare som är i behov av ekonomiskt stöd innebär det en enklare tillvaro då de slipper vända sig till flera olika instanser. Genom att ta ett samlat grepp minskar risken för att individer faller mellan stolarna, enligt Håkan Johansson.

– En illvillig tolkning skulle kunna vara att man i Sverige låter bli att se över helheten för att på sätt lägga större tonvikt på individuellt ansvar och släppa fram privata lösningar, säger han. Men det kan så klart också bero på att det finns en djup tilltro till det system vi har eller på att svensk ekonomi har gått bättre än i de flesta europeiska länder och att vi därför inte haft samma drivkraft att ändra systemet.

Nästa steg i Håkan Johanssons EU-projekt är att se över hur de olika länderna organiserar sitt välfärdsarbete. Därefter ska man göra intervjuer med biståndstagare för att se hur de uppfattar den hjälp de får.

Har du någon hypotes om vilket land som det är bäst att vara fattig i?

– Antagligen i det land där man har sina anhöriga och vänner, säger Håkan Johansson.

Text: Ulrika Oredsson

Publicerad: 2014