Sårbarhetsfrågorna måste in i stadsplaneringen

Allt fler lokala myndigheter inser att de inte kan hantera det ökande problemet med väderrelaterade katastrofer, och att det börjar bli ont om tid.

– Att skydda staden från klimat- och väderpåverkan behöver bli en rutinsak, säger Christine Wamsler, som forskar om hur städer kan stå emot klimatvariationer, extremt väder och väderrelaterade katastrofer.

Den gångna vintern drabbades Södra England av de värsta översvämningarna som någonsin registrerats i landet, efter veckor av ihållande regn och stormar. De extrema väderförhållandena överträffade alla farhågor och tidigare erfarenheter, och varken städernas eller de enskilda husägarnas skydd mot vattenmassorna var tillräckliga.

Situationen i England är dessvärre inte unik. Internationellt sett har få städer en god beredskap för att hantera väderrelaterade katastrofer, vare sig det gäller vatten, stormar eller extrema temperaturer. Samtidigt inser allt fler lokala myndigheter att behovet för god beredskap ökar i takt med den globala uppvärmningen, och att det börjar bli ont om tid.

Christine Wamsler är docent vid Lunds universitets centrum för studier av uthållig samhällsutveckling (LUCSUS). Hon forskar sedan flera år kring hur städer kan bygga upp sin motståndskraft mot klimatvariationer, extremt väder och väderrelaterade katastrofer. Flera tekniker för att förebygga problem och lösa akuta effekter finns redan, säger hon. Istället ligger problemet främst i hur kommunerna och andra aktörer lägger upp sitt arbete med de här frågorna.

– Klimatanpassningen måste integreras i det dagliga arbetet på alla plan; främst i stadsplaneringen, miljöstyrningen och i riskhanteringen, men även i andra delar av verksamheten. Att skydda staden från klimat- och väderpåverkan behöver bli en rutinsak, och skalas upp från de pilotprojekt som vi sett en del av det senaste decenniet, säger Christine Wamsler.

– Det behövs fler verktyg för att säkerställa att de här frågorna blir en del av den dagliga stadsplaneringen. Kommunernas detaljplaner är kanske ett av de viktigaste regelverken. När kommunerna planerar ny eller moderniserar befintlig infrastruktur och bebyggelse finns sällan frågorna om klimatanpassning med på checklistan.

– Ett exempel på vad som kan behövas är kompensationsprinciper som ser till att staden har tillräckligt många träd och andra planteringar. Den så kallade gröna och blå infrastrukturen, det vill säga vatten och grönska, är central för att skapa en motståndskraftig stad, säger Christine Wamsler.

”Gröna och blå infrastrukturen, vatten och grönska, är central för att skapa en motståndskraftig stad.”

Ett annan brist är att det idag inte finns något som reglerar hur stor andel av en tomt som får täckas med sten eller andra hårdgjorda ytor som hindrar regn- och dagvatten från att tränga ner i marken. De senaste åren har det blivit populärt att ersätta grönytor med sten och andra hårda material, vilket gett större problem med lokala översvämningar.

Forskningen visar också att enskilda husägare och medborgare sällan ses som potentiella medaktörer i arbetet med att klimatanpassa städerna. Tvärtom finns många exempel på hur privatpersoners okunskap och obetänksamhet har förvärrat konsekvenserna vid väderkatastrofer.

Christine Wamsler arbetar just nu i två större forskningsprojekt med en rad sydsvenska kustkommuner som alla vill minska sin sårbarhet, inte minst i förhållande till havet.

– Vi utgår ifrån de frågor som kommunerna lyft fram, och anpassar arbetet efter hur långt respektive kommun hunnit i varje fråga. Vi arbetar med flera förvaltningar parallellt så att arbetet med klimatanpassning verkligen ska bli en bred fråga i kommunen.

Text: Sara Bernstrup Nilsson

Publicerad: 2013

• Sustainable Urban Transformation for Climate Change Adaptation
• Urban ecosystem-based adaptation to climate change