Det kollektiva minnet kan byggas om

”Du tronar på minnen från forn­stora dar, då ärat ditt namn flög över jorden…”
Så heter det i Sveriges nationalsång, i ett försök att bygga upp minnet av ett ärorikt nationellt förflutet. Den sortens försök är inte ovanliga, och inte heller deras motsats: att minnena av skamliga händelser tonas ner eller förändras.

Vi tänker oss gärna att historien är huggen i sten. Men den är snarare en sandskulptur som går att bygga om i efterhand, säger professorn i öst- och centraleuropastudier Barbara Törnquist-Plewa.

Hon intresserar sig för minnen på gruppnivå, och det är hon inte ensam om. Minnesstudier, i betydelsen studier av hur det förflutna används i nutiden, har på senare år utvecklats till ett nytt tvärvetenskapligt forskningsfält. Här finns idag både forskarnätverk, konferenser och en särskild tidskrift om Memory Studies, där bland andra sociologer, historiker, litteratur- och filmvetare och filosofer publicerar sig.

En del av dessa studier handlar om nationella minnen som överförs via läroböcker och officiella tal. Andra fokuserar på de mer informella minnen som berättas inom en folkgrupp, en yrkesgrupp eller en familj. Det bakomliggande medvetna eller omedvetna målet är ofta att definiera sig själv i förhållande till omvärlden: ”så här är vi, och så här är de andra”.

Det finns flera skäl till att minnesstudierna fått ett sådant uppsving. Ett skäl är den identitetsforskning som växte fram på 80-talet, i takt med att globalisering och ökat resande visade hur formbar en människas identitet kan vara. Förr sågs en persons identitet ofta som given redan vid födelsen, medan man idag förväntas konstruera sin individuella identitet utifrån valbara pusselbitar.

– Frågan ”Vem är jag?” knyter då naturligt an till frågan ”Vem var jag?”, det vill säga ”Vilka kollektiva och personliga minnen ingår i min identitet?” förklarar Barbara Törnquist-Plewa.

Hon ser murens fall och det kalla krigets slut som ett annat viktigt skäl till minnesstudiernas blomstring. Historiska arkiv öppnades, EU utvidgades, och de forna öststaterna började ta itu med sina minnen från den kommunistiska tiden. Här finns många smärtsamma minnen som kan leda till politiska konflikter.

– En lettisk regissör har t.ex. gjort en kritisk film om minnet av Sovjets samarbete med Hitler, som väckt starka reaktioner i Ryssland. Och minnet av Hitlertiden kan dyka upp också på andra sätt, som när grekiska demonstranter burit plakat med Angela Merkel i nazistuniform. Frågan är om det alls är möjligt att hantera det förflutna så att minnena fungerar enande och inte splittrande, säger Barbara Törnquist-Plewa.

Frågan ”Vem är jag?” knyter då naturligt an till frågan ”Vem var jag?”, det vill säga ”Vilka kollektiva och personliga minnen ingår i min identitet?”

Hon har själv forskat om andra minnen från andra världskriget – eller snarare om utplånade minnen, av judarna i den lilla polska staden Szydlowiec. Tre fjärdedelar av stadens befolkning var judisk före kriget, men judarna dödades i Treblinka och staden bebos nu bara av polacker. Synagogan är borta, gravstenarna på den judiska kyrkogården har använts till byggmaterial, gamla judiska gatunamn har bytts ut, och intervjuer med ortsbefolkningen visade att den äldre generationen inte gärna ville minnas stadens judiska historia.

– I Polen försöker man nu ändå ta itu med antisemitismen och de förträngda minnena av hur polackerna förhöll sig till landets judar under kriget. Men det finns mycket kvar att göra, menar Barbara Törnquist-Plewa.

– Några sådana konfliktfyllda minnen finns ju inte i Sverige. Men även här finns skamfyllda händelser och bortträngda minnen, som till exempel steriliseringarna av förståndshandikappade och den dåliga behandlingen av samer, romer och resande. Det är först på senare år som dessa minnen uppmärksammats, säger Barbara Törnquist-Plewa.

Text: Ingela Björck

Publicerad: 2014

Fakta

Nätverk på flera nivåer

Barbara Törnquist-Plewa började för flera år sedan bygga upp ett nätverk av lundaforskare med intresse för kollektiva minnen. Forskningen i Lund har bland annat handlat om minnen av tvångsförflyttningar: om tyskar som tvingats flytta från Östeuropa efter andra världskriget, italienare som fått flytta från Kroatien, och bosnier som tvingats bort från den nu helt serbiska staden Visegrad.

Lundaforskarna tog sedan initiativ till ett nordiskt nätverk som fick ett treårigt stöd av Nordforsk. Detta har sedan i sin tur lett vidare ett europeiskt nätverk med deltagare från 23 länder. Med namnet ”In search of transcultural memory in Europe” har man fått EU-anslag på fyra år till forskarkurser, workshops och större arrangemang som t.ex. en konferens i Krakow i höst.