Gud är ett verb

Ola Wikander, författare till ”Gud är ett verb”.

Judendom, kristendom och islam uppstod efter att Gamla testamentet var skrivet, men första delen av bibeln ligger ändå till grund för de västerländska religionerna. Vem skrev egentligen dessa texter och hur influerade det vår historia och samtid?

Den samling av texter vi idag kallar den Hebreiska Bibeln eller Gamla testamentet ligger som bakgrund för tre världsreligioner – judendomen, kristendomen och (indirekt) islam, och flera andra religiösa traditioner är inspirerade av idéer. Få andra textsamlingar har haft en sådan stark påverkan på världens idéhistoria. Men man måste vara medveten om att den egentligen började som något ganska annat än den ”bok” man idag gärna ser den som.

De texter som utgör Gamla testamentet kom till under en lång period – sannolikt nästan ett millennium. Det innebär alltså att det vi har mellan Gamla testamentets pärmar inte är en text, inte en enda samling idéer, utan ett sammelsurium av olika tankar och synpunkter på världsåskådning, historiesyn, teologi och berättelser. Det är som om man skulle samla texter från Äldre Västgötalagen från 1200-talet och fram till idag, sätta det mellan två pärmar och kalla det ”svenskasamlingen”.

Man skall också minnas att Gamla testamentet skrevs av människor som levde långt innan våra moderna religioner blev vad de blev. De skrevs av människor som försökte förstå sin samtid och göra den meningsfull, ofta i mycket konkreta situationer – inte sällan politiska sådana. Deras ”inlägg i den dåtida debatten” kan ofta ges mycket annorlunda betydelser än när texterna först skrevs när de tolkas om av senare generationer. Detta är också en stor del av den fascination man kan känna när man vetenskapligt och historiskt studerar texter som fått en så central religiös betydelse: det visar på ett mycket illustrativt sätt hur religiös praktik och teologisk reflektion ständigt omvandlar och omtolkar texter i nya sammanhang.

”En sak som är viktig att tänka på när man idag läser Gamla testamentet är att många av dess texter representerar vad man kan kalla ’förlorarlitteratur.”

En sak som är viktig att tänka på när man idag läser Gamla testamentet är många av dess texter representerar vad man kan kalla ”förlorarlitteratur”. Med detta menar jag att många av texterna skrevs eller sattes samman i situationer då det israelitiska folket – som på många sätt bildar centrum i Gamla testamentet – hade blivit nedtryckt och försökte förstå hur ett oblitt öde drabbat det.

År 587 f.Kr. förstördes Jerusalem och dess tempel av babyloniska härar, och stora delar av de gammaltestamentliga texterna ägnas åt att på olika sätt försöka göra denna katastrof, detta stora historiska trauma, begripligt. De försöker på olika sätt svara på frågan: om vårt folk är beskyddat av Jahve, Israels Gud – hur kommer det sig då att han lät vår heliga stad bli förstörd? En lösning som många av de historiska bibelböckernas författare väljer är att ”recensera” de gamla israelitiska härskarna: ”följde de verkligen de teologiska ideal vi (ibland retroaktivt) ställer upp, höll de sig endast till Jahve, dyrkade de honom bara i Jerusalem och ingen annanstans?” Ofta kommer man då fram till att konungarna inte levde upp till dessa ideal, och så finner man en förklaring till katastrofen – den var Jahves straff. Den visar för dessa författare inte att Jahve är svag, utan tvärtom: att han och ingen annan är historiens herre.

Det är ofta lätt att tänka sig att bibliska texter alltid representerar ”makten” i något slags abstrakt mening – men stora delar av Gamla testamentet är alltså precis motsatsen: de representerar ett undertryckt folks strävan att göra mening av en plågsam historisk situation.

Jahve, ett svåruttalad namn finner du även svårtolkat och hävdar att Gud är ett verb. Hur kan du göra det och vad betyder det i vårt förhållningssätt till Gud?

Den israelitiske Gudens namn är alltså Jahve. Egentligen skrevs namnet – liksom den klassiska hebreiskan ursprungligen gjorde rakt igenom – utan vokaler, alltså JHVH. Under antiken blev detta namn efter hand alltför heligt för att uttalas, så det ersattes i tal av andra ord som betydde ”Herren” och liknande, men modern forskning brukar av olika skäl tänka sig att ”Jahve” ligger ganska när det antika uttalet. Och detta ord är kanske ursprungligen en form av ett hebreiskt verb som betyder ”Han är”. Så tolkar åtminstone 2 Mos 3:14, när Jahve ger sig själv namnet ”Jag är den jag är”, vilket uppenbarligen är tänkt som ett försök till tolkning av vad namnet betyder. Själv har jag kallat min bok om Gamla testamentets idéhistoria för ”Gud är ett verb”, vilket uttrycker båda de saker vi ovan har sett: att den gammaltestamentlige Guden framställs som en handlingens Gud, som verkar i historien, och att hans namn kanske till och med är ett verb – som betyder ”Han är.”

Text: Ola Wikander och Bodil Malmström

Publicerad: 2014