Den nya döden

Ser vi en ny typ av död ta form i vårt samhälle? En död som sätter individen i centrum och som ställer nya krav på tre yrken som möter döden; läkare, begravningsentreprenör och präst.

Lynn Åkesson, professor i etnologi, har närmat sig frågan under många år och sett hur två tendenser utvecklats och som idag verkar parallellt. Å ena sidan har den anonyma döden vuxit sig starkt. En död med anonyma begravningar eller anhöriga som snabbt, enkelt och för ringa kostnad vill få begravningen överstökad. Å andra sidan, en död där man lyfter fram den döda och omhuldar personen med designade begravningar med musik, färger, blommor och dekorerade gravar och anhöriga som ställer högre krav än tidigare på sjukvården, begravningsentreprenören och prästen.

– Båda tendenser är en spegling av tidens individualisering. För 50 år sedan var det inte möjligt med variationer, utan konventioner skulle följas. I dag är man friare att göra som man själv vill, berättar Lynn Åkesson.

En död kropp måste behandlas med samma respekt och integritet som en levande. Och eftersom anhöriga idag har mer makt, har det påverkat hur patologens yrkesroll förändrats genom åren. Mest påtagligt blir det vid en eventuell organdonation.

– Om den döde inte själv talat om hur det ska vara, ställs frågan till den anhöriga som är i ett utsatt läge. Då tar man ofta det säkra före det osäkra och avböjer.

Kroppen har mycket mer att berätta än vad som syns utanpå. Och med hjälp av läkekonstens utveckling  har patologen kunnat hitta nya spår och mönster.

– Länge var det otänkbart att tro att föräldrar kunde slå ihjäl sina barn, säger Lynn Åkesson. Eller att barn utsattes för incest och pedofili. Blinda fläckar i vårt samhälle som genom åren upptäcktes med hjälp av obduktioner. Vi börjar nu se mönster av en ny blind fläck. Våld mot åldringar. Vården trycks ut i hemmen, och belastningen på anhöriga leder till våld.

Begravningsbyråer har genom åren levt undangömda, den gamla svarta döden skulle inte synas. Men i dag har begravningsbyråer tagit över mycket av kyrkans gamla roll och blivit rådgivare till de anhöriga.

”Riter förklarar vardandet, heter det ju”

– Man ärver inte längre i sin släkt hur man gör när någon dör och döden kommer oftast som en överraskning. Då stiger begravningsbyrån in som bollplank främst i kontakt med kyrkan. Den individuella tonvikten har accelererat och idag är det förtrolighet som står på agendan. Fler kvinnor har också lockats till branschen.

Även prästens roll har förändrats dramatiskt. Från att ha varit i byns centrum med god kännedom om familjernas släkthistorier till att snabbt, vid en begravning, skapa en förtrolig relation med de anhöriga.

Prästen närmar sig oftast de anhöriga i kaos och då kan det underlätta att vara neutral, okunnig om familjesituationen.  Men även om färre personer i dag går i kyrkan så vill vi gärna vid begravningar hålla oss i våra kristna rituella ramar. Den djupa kristna innebörden i symboliken har gått förlorad, men vi behöver ändå i vår sorg ett samlat ställe, en begravning, som förenar oss.

– Riter förklarar vardandet, heter det ju, säger Lynn Åkesson, och jag tror att riter förenar oss i det som går utanför logiken. I ett rituellt sammanhang ger man upp sin individ och blir någonting tillsammans med andra och uppgår i något större än sig själv. Inget tyder på att nutidsmänniskan vill ha mindre riter. Tvärtom konsumerar man sig till större riter idag, se bara hur storslagna bröllop har ökat.

Den sista vilan – har även den blivit mer personlig?

– Tidigare generationer, födda runt förra sekelskiftet, ville gärna ligga i minneslundar. Det var den stora skräcken att ha en vanvårdad grav som barnen inte skötte. Då var det bättre att inte ligga någon till last, än att visa att efter min död är det ingen som bryr sig.

Idag är valen och utbuden större. Asklundar, anonym minneslund, skogskyrkogård, spridning av aska i sjö eller hav. Den traditionella kyrkobegravningen går mot ett trendbrott. Framförallt har askgravar ökat, vi vill inte längre känna oss bundna av familjegravar. En lite annorlunda ny typ av begravningsplats är kistlunden där de avlidna begravs i kistor, men utan gravsten.

Vi har även ett annat sätt att se på ofödda eller döda spädbarn. Från att göra så lite som möjligt till att göra så mycket som möjligt av det lilla man har.

– Här har vården tryckt på och är ett bättre stöd för föräldrar i sorg. Förr i tiden begravdes inte odöpta barn, de betraktades som farliga för kyrkan. Idag kan man om man vill ta farväl både på sjukhus och vid begravningen.

Är vi rädda för att prata om sorg och död, har vi svårt att närma oss dessa existentiella frågor. Vad händer efter livet?

– Nej, det tycker jag inte. Vi har varit inne i en historisk parentes där döden inte var närvarande, men runt 1995 satte samtalet fart igen och idag finns många tv och radio-program och böcker som hjälp.

Text: Bodil Malmström

Foto: Kennet Ruona