Våldets olika ansikten

På platser som Fiji, Papua Nya Guinea, Bouganville och Salomon Island har socialantropologen Anna Hedlund studerat våld, hela tiden med vetskapen att det var i Östra Kongo som utsattheten var som värst. Hur fungerar de bakomliggande politiska, ekonomiska och sociala mekanismer i en krigshärd? Djupt inne i Kongos skogar möte hon förövare i hutumilisens rebelläger.

Fem dagars vandring tog Anna Hedlund till en stängd värld, som få har insyn i. FDLR:s rebelläger som har funnits i 20 år påminner om ett flyktingläger utan vatten, el och endast lite tillgång till mat, vatten, medicin eller filtar för att skydda sig mot kyla och regnstormar. I lägret bor både krigare och civila. Historien går långt tillbaka, före kolonialtiden i Rwanda. I ett konfliktfyllt land tog det hutunationalistiska partiet makten genom val 1959 och försökte göra levnadsförhållandena bättre för hutu. De etniska motsättningarna mellan tutsier och hutuer intensifierades och kulminerade i ett av världens största folkmord på tutsier 1994, där den officiella siffran på dödade mellan 6 april till början på juli samma år är 937 000. FN och västvärlden var medvetna om det dramatiska förloppet men förblev passiva, en passivitet FN i efterhand fått hård kritik för.

Hutuer kom till Kongo som flyktingar. År av exil, rädsla och i en miljö av propaganda och en politisk övertygelse lever i dag, 20 år senare efter folkmordet, hutuer fortfarande i ett krigstillstånd.

– Jag blev väldigt förvånad att det bodde så många civila flyktingar i lägret; kvinnor, barn, äldre. Visst var det ett militärläger, men det var också ett samhälle med skola och kyrkor, om än isolerat med tydlig militärisk hierarki.

” Vem är offer och vem är förövare? ”

Vem är offer och vem är förövare? Den komplicerade fråga ville Anna Hedlund borra sig djupare ner i under det 15 månaders långa fältarbete i Kongo.

–  De flesta FDLR medlemmar som jag intervjuade berättade att de ville återvända till Rwanda och börja ett nytt liv, gå i skola och skaffa familj. Det fanns en stor bitterhet att UNHCR och andra organisationer inte ser till den civila befolkningen och kan hjälpa dem att få en flyktingstatus. Eftersom de är en väpnad grupp har de inga rättigheter. De ville lämna livet i skogen men kan inte återvända till Rwanda eftersom de är i konflikt med regeringen, de kan inte stanna i Kongo eftersom de inte har medborgarskap och de kan inte ta sig ett tredje land för att söka asyl.

FDLR är inte en homogen grupp utan en sammansättning av extremister, flyktingar, supporters, offer och förövare och de har alla olika historier att berätta. Men många av hutumilisen bär även på en politisk övertygelse om att de vill ta Hutumakt i Rwanda och att folkmordet inte hände på det sättet som historieskrivningen säger: att hutubefolkningen är förövare och tutsier offer.

– Detta är en del av deras propaganda. Vi ska inte glömma bort att många av dem som tar på sig en offerroll har begått allvarliga krigsbrott och fortsätter att utöva våld. Men det är en politisk konflikt, som är lång och komplicerad, en konflikt om historia, representativitet, identitet och makt. Ledarna har också ett intresse att hålla kvar Hutubefolkningen i Kongo eftersom de själva inte kan återvända till Rwanda, de riskerar att ställas inför rätta för de krigsbrott de har begått.

I din doktorsavhandlingen Exile warriors: violence and community among hutu rebels in the eastern Congo vill du få svar på frågan: Vad är det som gör att människor utsätter andra för våld? Har du fått det?

– Ja, jag tror att jag har fått en bredare förståelse hur man motiverar det våld de utför. Jag står absolut inte bakom deras politiska och ideologiska övertygelse och ingenting kan rättfärdiga det våld som de har utsatt andra människor för. Men i deras historieskrivning är de offer genom attackerna mot Hutu i Kongo, och år av krig i Kongo. Utanförskap, isolering, våld och ett liv på flykt är den enda verkligheten de känner till och många barn växer upp här. Hopplösheten inför framtiden är stor.

Anna Hedlunds tid i Kongo har satt sina spår och för många hutuer var hon den enda kontakten med omvärlden, det låg en förväntan om hjälp.

– Det var en svår miljö att jobba och vara i. Även om jag kände mig trygg i lägret var jag tydligt medveten om att det är en grupp i krig. Tilliten mellan människorna var låg. Det fanns hela tiden mycket rykten, känslor, svåra minnen, sorg, hat och uppgivenhet. Framtidsdrömmar hade svårt att få plats. Men samtidigt såg jag en annan bild av att leva i krig. Rutinerna man skapade i vardagen, vilka strategier man har för att klara av dagen, tro, religion och att det ändå mitt ibland all uppgivenhet och förtvivlan finns glädje och gemenskap. Många har ju aldrig levt ett liv utanför krig och konflikter och man skapar sig en vardag man kan leva i utifrån den verklighet man befinner sig i.

Anna Hedlunds forskning kommer att nå en bredare publik med hjälp av ett bokkontrakt.

– Hur produceras och reproduceras våld? Det vill jag att läsaren ska få en inblick i. Jag vill också att boken ska leda till en mer nyanserad bild av vem som är offer och vem som är förövare och att människor kan vara både och.

Text: Bodil Malmström

Bild: Anna Hedlund