Lång väg till frihet

Apartheid, som på afrikaans betyder åtskillnad, har djupa slingriga rötter i Sydafrika. Under århundraden byggdes ett samhälle upp med segregering och främlingsfientlighet som präglade vardagslivet. Historikern Jonas Sjölander vill med sin bok ”Ingen enkelriktad väg till frihet” upptäcka nya lager och se andra nyanser när det kom till Sveriges sanktioner mot industrin. Hur påverkade det de sydafrikanska fackföreningarnas kamp för demokrati?

Det var med strejkvågen i Durban 1973 bollen kom i rullning och som till slut skulle leda fram till apartheidens avskaffande 1994 med tal om försoning och förlåtelse. Industrin växte i Sydafrika och samtidigt saknade man utbildad arbetskraft. Tidigare stängda dörrar öppnades för svarta och färgade som började hävda sina rättigheter. Arbetsgivarna kunde plötsligt inte nonchalera fackföreningarnas krav på löneökningen eftersom den nya framväxande yrkesskickliga arbetskraften behövdes. Den vita arbetarklassen räckte inte till. Kampen för bättre arbetsvillkor blev en hävstång att ta sig ur apartheiden.

– Strejkerna i Durban organiserades på gräsrotsnivå och det man slogs för var krav som var kopplade till arbetsplatsen, men det blev snart en större kamp som handlade om hela den sociala situation som apartheid utgjorde. Apartheiden var inte längre produktivt för de styrande i landet.

Durbanstrejkerna med över 100 000 arbetare visade vägen och ingav självförtroende till andra svarta och färgade arbetare som ville kämpa för mer drägliga förhållanden.

Omvärldens sanktioner mot landets industri spelade roll och de svarta och färgades fackföreningar växte sig starka. Sverige hade den hårdaste lagstiftningen och med hjälp av ISAK, Isolera Sydafrika–Kommittén, skapades starka verktyg till att sätta press på företagen. Sanktionerna blev även ett effektivt sätt att nå ut till svenskar att ta ställning och bilda opinion som bildade ett tryck mot Sydafrika. Men sanktionerna från Sverige och sedan den totala isoleringsstrategin, där man efter 1986 förbjöd svenska nyinvesteringar, slog ut jobb och underminerade kampen mot apartheid.

Samtidigt stöttade internationella fackföreningar arbetarna på plats med utbildningar, möteslokaler och moraliskt stöd.

” Omvärldens sanktioner mot landets industri spelade roll. ”

– Svenska Metall var tydliga med att inte ställa sig bakom Sveriges krav att dra sig ur Sydafrika. Metalls linje var att man hämmade antiapartheidrörelsen genom att ta bort jobb men det fanns en paradox. Utåt sa ANC att det var isoleringsstrategin som gällde, men inåt hade man en annan pragmatisk inställning. Å ena sidan var en isolering av sydafrikanska industrier effektiv som opinionsbildare och å andra sidan var det SKF:s verksamhet som man hade nytta av hos de sydafrikanska fackföreningarna. SKF:s förhandlingskultur byggde på direkthet och samarbete och stöttade arbetarnas kamp.

Metalls motsvarighet i Sydafrika, NUMSA, gav också dubbla budskap med att både vilja ha bort multinationella företag och sedan gå ut i strejker när nedläggningar hotar.

Bilden var och är fortfarande komplex och som historiker tycker Jonas Sjölander att sanningarna är svåra att få grepp om.

– Jag tycker inte att det som skedde inne i Afrika har vart så synligt i Sverige. Vi pratar mest om hur vårt stöd var och vad vi gjorde. Många svenska politiker har använt vårt engagemang som ett triumf kort, men det kanske inte var så avgörande, även om det var viktigt. Det var de fackliga rörelserna och den vardagliga kampen i det sydafrikanska samhället som var viktigast.

Med Nelson Mandelas frigivande 1994 väcktes massiva förhoppningar om att Sydafrika äntligen skulle kunna skaka av sig sin mörka historia av förtryck. Verkligheten blev en annan. Drygt 20 år sen apartheidens avskaffades är klyftorna större och olösta konflikter lever kvar.

– De svarta och färgade är fortfarande fattigast, men vi har idag ett omvänt kvoteringssystem där man på vissa poster låter dem gå före vita. Det har slagit ut grupper av vita med arbetslöshet, alkoholism och droger. Visst finns det vita som är aktiva och för ett jämlikt samhälle, men det finns även en stor grupp som är rädda och gömmer sig bakom murar och vakter och är beredda på att lämna landet.

Fackföreningar är idag i kris och situationen förvärrades ytterligare efter den brutala massakern 2012 i Marikana på gruvarbetare som strejkade för högre lön. 34 dödades och massakern är den dödligaste i sitt slag sedan 1994 när Sydafrika blev demokrati.

– Framtiden för Sydafrika hänger mycket på hur ANC, som är tätt sammanvävt med staten, hanterar problemen. Om de fortsätter på den inslagna vägen ser det dystert ut. Sydafrika behöver ta tag i fattigdomsproblematiken med bättre skolsystem och att långsamt bygga upp ett land som garanterar en viss minimum välfärd. Man måste också ta tag i korruption och byråkrati. Pengar fastnar på vägen och når inte fram till folk och nyttiga investeringar.

Jonas Sjölander väntar nu på nya forskningsmedel för att gräva djupare kring arbetsmigration inom gruvindustrin och har redan intervjuat gruvarbetare som var med om massakern i Marikana.

– Jag älskar Sydafrika. Det är ett fantastiskt land med härliga människor som lever nära den totala avgrunden. Både det mörkaste och det ljusaste finns hela tiden närvarande. Det gör det levande.

Text: Bodil Malmström

Illustration: Catrin Jacobsson

Fakta

Under apartheidtiden användes fyra raskategoriseringar:

Svarta, färgade, indiska/asiatiska och vita.

I kategorin svart räknades man in om man kommer från de olika etniska grupperna/stammar/folken Xhosa, Zulu, Sothos, Vendas m.fl.

Färgade används för människor med blandad etnisk bakgrund med rötter från Europa, Asien eller mindre etniska grupper som Khoisan eller Bantu.

Samma fyra kategoriseringar av Sydafrikas befolkning används ännu idag, men det är upp till var och en att använda dessa begrepp.