Penicillin – en missbrukad mirakelmedicin

Krönika av Inga Odenholt professor i infektionssjukdomar med stort engagemang i frågan om rationell antibiotikaanvändning och minskad antibiotikaresistens.

Idag förekommer resistens mot alla kända antibiotika och det har blivit allt svårare för läkemedelsindustrin att utveckla nya medel. För snart åttio år sedan revolutionerades behandlingen av infektioner av utvecklingen av antibiotika till effektiva läkemedel.

ANTIBIOTIKA ANVÄNDS inte bara för att bota bakteriella infektioner utan är även en förutsättning för att kunna genomföra operationer där infektionsfrekvensen annars är mycket stor, exempelvis i magtarmkanalen. Effektiv antibiotika krävs även vid behandling av cancer eftersom många patienter får ett nedsatt immunförsvar vid behandling med cellgifter och därmed är extra känsliga för infektioner.

Idag hotas möjligheten att behandla med antibiotika genom att bakterier i ökande omfattning har utvecklat resistens mot ett eller flera antibiotika. Orsaken är att människan rubbat den ekologiska balansen mellan mikroorganismer genom att använda stora mängder antibiotika. Förutom för infektionsbehandling används antibiotika exempelvis för att öka tillväxten hos livsmedelsproducerande djur eller för bekämpning av infektioner hos växter. Redan 1945 varnade Alexander Flemming, penicillinets upptäckare, under sitt tal på Nobelfesten, för att bakterier i framtiden skulle kunna utveckla resistens mot penicillin.

RESISTENSUTVECKLINGEN har gått långsammare i Sverige än i många andra länder, men resistenta bakterier sprider sig över nationsgränserna och har redan medfört problem inom den svenska sjukvården. Spridningen av meticillin-resistenta stafylokocker (MRSA), vankomycin-resistenta enterokocker (VRE) är några exempel. Ett annat är spridningen av extended-spektrum betalaktamasproducerande gramnegativer (ESBL) där vi utifrån svenska studier bedömer att nästan var tionde svensk bär på ESBL-producerande tarmbakterier idag. Har man en gång blivit bärare av ESBL-producerande bakterier kan man inte med säkerhet säga att man kan bli av med dem. Studier har visat exempel på att vid antibiotikabehandling kan bakterierna plötsligt växa fram igen. Så länge man är bärare av ESBL-producerande bakterier så finns risken kvar att man kan bli sjuk av dessa igen och även smitta andra.

”Resistensutvecklingen har gått långsammare i Sverige än i många andra länder.”

Tidigare antibiotikabehandling och tidigare sjukhusvård tillhör riskfaktorer för bärarskap/infektion med ESBL-producerande bakterier. En annan viktig riskfaktor är resa till andra länder utanför norra Europa. Risken för att drabbas av ESBL efter en semesterresa till Egypten är 50 procent och efter en resa till Indien 80 procent!

SJUKVÅRDSMILJÖER ÄR SÄRSKILT KÄNSLIGA för spridning av bakterier. Här används antibiotika mer än i andra miljöer; trängseln är större och täta kontakter mellan individer innebär ökad risk för överföring av bakterier. Patienter är också ofta mera mottagliga än andra på grund av sämre immunförsvar, defekta försvarsbarriärer eller förändringar i den normala bakteriefloran.

Tarmbakterier exempelvis sprids vanligtvis via förorenade händer. För att förhindra smittspridning inom sjukvården är det viktigt att tillämpa de basala hygienrutinerna så att sprita händerna före och efter patientkontakt. Även patienters handhygien är viktig.

The European Centre for Disease Prevention and Control (ECDC) har idag beräknat att antibiotikaresistenta bakterier ansvarar för cirka 25 000 dödsfall och 1,5 miljarder euro i sjukvårdskostnader per år i Europa. Med en minskande tillgång till effektiv antibiotika riskerar vi att åter få en ökad sjuklighet och dödlighet i bakteriella infektionssjukdomar. Konsekvensen av en ineffektiv behandling blir för den enskilda patienten ökat lidande och fördröjda eller uteblivna behandlingsresultat. Samhällets kostnader vid ökande resistensutveckling blir också mycket stora på grund av längre vårdtider, ökat behov av isoleringsvård och fördyrade läkemedelskostnader. Ökade kostnader kommer också från ett ökat behov av smittspårning, stängda avdelningar och avstängning från arbetet inom sjukvården.

Men de senaste tjugo åren har vi sett en förändring. Sedan 1995 har antibiotikaanvändningen minskat med 20-25 % i hela landet framför allt i åldersgruppen 0-6 år. För att minska riskerna för ökad antibiotikaresistens är det viktigt att undvika onödig användning av antibiotika exempelvis vid virusinfektioner och enkla bakteriella infektioner.

Foto: Kenneth Ruona