Internationell migration är regel mer än undantag

Krönika av Sara Kalm, lektor i statsvetenskap.

Migration är inte något nytt fenomen. Människor har brutit upp och flyttat i alla tider, ibland enskilt, oftare i grupp. Under senare århundraden har detta skett mot en bakgrund av det internationella statssystemet och dess ordning av människor efter territoriella och ”nationella” gränser. Trots att detta växte fram i en period som präglades av omfattande rörlighet och ”upptäckter” av nya kulturer på för européer dittills okända kontinenter, så finns det inbyggt i statssystemet ett antagande om att folk normalt sett är bofasta inom sina länders gränser och att internationell migration är undantag snarare än regel.

EMELLERTID har regleringen av migrationen sett mycket olika ut. Idag tar vi för givet att staten har rätt att kontrollera invandring och vi betraktar detta som en central dimension av suveräniteten. Men det moderna systemet med pass, visum och gränskontroller etablerades först i samband med första världskriget och är alltså bara runt hundra år gammalt. Under 1800-talets sista decennier monterade många länder ned sina kontroller och lät människor fritt röra sig över gränserna. I praktiken fanns skillnader som hade med ras såväl som klass att göra. Det är ändå intressant att det vid denna tidpunkt, som präglades av snabb internationalisering av ekonomin, ansågs lika fundamentalt utifrån liberala värderingar att låta människor röra sig fritt som att tillåta fri handel. Vid den Internationella emigrationskonferensen 1889 deklarerade man exempelvis: ”Vi bekräftar den grundläggande rättighet som alla civiliserade länder ger individen, att komma och gå och styra över sin person och sitt öde som det behagar honom”.

”Det moderna systemet med pass, visum och gränskontroller är bara runt hundra år gammalt.”

SNABBARE OCH BILLIGARE TRANSPORTER och kommunikationer har tillsammans med ekonomisk globalisering och nya konfliktmönster påverkat migrationens former under senare tid. De flesta flyttar fortfarande inom sin region, men det har blivit vanligare att man tar sig längre sträckor. Det är också mer vanligt förekommande att kvinnor flyttar utan sina familjer. Migrationen tenderar också att vara kortvarig och cirkulär snarare än permanent, och transnationella nätverk med politiska och kulturella band till flera länder har vuxit fram. Migranter sänder hem delar av sina löner, s.k. remitteringar, och dessa har en viktig ekonomisk roll för många länder. Många menar nu att migrationen kan ha positiva effekter för länders utveckling. För några år sedan startades ett samarbetsforum, det Globala forumet för migration och utveckling, där Sverige varit drivande och där denna typ av frågor diskuteras av företrädare för både rika och fattiga länder. Denna optimistiska syn på migration har dock hittills inte blivit dominerande.

MIGRATION ÄR ETT OMRÅDE av internationell politik där staten har nästan oinskränkt beslutanderätt. I FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 så slås det fast att det är en mänsklig rättighet att fritt resa och bosätta sig inom sitt land, att resa ut ur varje land inklusive sitt eget, och att återvända till sitt land. Man får alltså lämna sitt land men är inte garanterad att tas emot någon annanstans. Det är istället mottagande lands rätt att besluta om invandring. Rätt eller fel, så är denna asymmetri numera fundamental för internationell migrationsreglering. Statens beslutsrätt ifråga om invandring har ett huvudsakligt undantag, och detta rör flyktingar. Efter den förödelse som två världskrig fört med sig i form av fördrivande, tvångsförflyttningar, sönderslitna relationer och därmed förknippat mänskligt lidande, så lyckades världens länder enas om skydda de allra mest nödställda. En skarpt avgränsad kategori av flyktingar, definierade i bl.a. Genevekonventionen från 1951, kan nu inte avvisas till områden där deras säkerhet anses vara i fara. Under decennierna som följt har aktivister, forskare och journalister emellanåt höjt sina röster för att flyktingdefinitionen borde utvidgas, och ansvaret även omfatta de som flyr undan t.ex. svält eller miljöförstörelse. Sådana argument känns för tillfället väldigt avlägsna från den svenska offentliga debatten. Sedan flyktingströmmarna kraftigt ökade under förra året har tonen hårdnat, och inte sällan hörs nu argument om att flyktingrätten helt borde avskaffas. Det är då viktigt att väga in hur svårt det varit att få till stånd den, hur skör och begränsad den är, och framför allt att det är just i situationer som dagens som den är nödvändig.

Sara Kalm

Fakta

Sara Kalm

Sara Kalm är lektor i Statsvetenskap och har länge fascinerats av internationell migration. I ett projekt undersöks Rätten till medborgarskap och då särskilt hur denna omvandlas som en följd av internationell migration. Medborgarskap är grunden för att människor ska kunna tillvarata sina demokratiska rättigheter. Först som medborgare kan man delta som jämlike i samhällets styrning. I dag finns det dock många människor i demokratiska samhällen som saknar fullständigt medborgarskap. Ett växande antal migranter, flyktingar och statslösa styrs av lagar som de inte har något demokratiskt inflytande över. Rätten till medborgarskap handlar om de grundläggande mänskliga rättigheterna att tillhöra ett organiserat samhälle och vara en medborgare som alla andra.

 

I projektet The migrant, the state and the international system inom forskningsprogrammet STANCE studerar Sara Kalm hur migrationskontroller växte fram i många länder under ”det långa 1800-talet”, och hur dessa debatterades i olika internationella forum. Rätten att styra människors rörelser ses ofta som ett grundläggande inslag i den moderna staten, men det var först i och med att den territoriella avgränsningen av stater blev universell som sådana politiska instrument och internationella avtal om gränskontroller blev centrala statliga angelägenheter. Forskningsprojektet är inriktat på tre frågor: (1) hur tog staten kontroll över den inhemska migrationen?, (2) vilka konsekvenser hade den statliga regleringen av migration för uppbyggnaden av det internationella systemet?, och (3) vilka konsekvenser hade den statliga regleringen av migration för den liberala demokratiska staten?