Vägar mot ett hållbart internet

Krönika: Genom att resonera om hur vi kan nå hållbarare lösningar för våra digitala nätverk, sätter IT-forskaren Anders J Johansson fingret på en viktig fråga. Hur kan vi designa våra prylar så att de går att reparera eller få nya användningsområden? Idag har vi en slit-och-släng mentalitet som behöver ändras drastiskt för att vi ska värna mer om våra naturresurser – både den energi och de material som behövs för produkterna vi konsumerar i en allt snabbare takt.

Den första hobbydatorn jag köpte i mitten av 80-talet kostade runt en tusenlapp och drog en tredjedels watt. Den hade ingen skärm, utan man kopplade den till en tv för att kunna använda den. Den senaste hobbydatorn jag köpte kostade lika mycket med nödvändig kringutrustning, kopplas också den till teven och drar lika mycket ström. Även om teknikutvecklingen gör att den datorn har en miljon gånger så mycket minne och utför sina beräkningar tusen gånger snabbare än min första dator, så drar den fortfarande lika mycket energi som den dator jag köpte för trettio år sedan. Det jag gör presenteras mycket snyggare nu än förr, men jag gör i princip samma saker på den nu som då. Så samtidigt som utvecklingen har gått framåt så har den också stått helt stilla. Utvecklingen har mest handlat om att förbättra prestandan och upplevelsen, och mycket mindre om att få den mer hållbar och energisnål.

Den ständigt uppkopplade människan

En sak som inte fanns på mitten av 80-talet var internet som vi känner det idag. Vi kan i princip när som helst nå all information vi behöver, beställa de prylar vi saknar och hålla kontakt med våra vänner. Detta sker med olika tekniska lösningar, som WiFi eller mobilnätet. Det finns till och med lösningar som gör att vi även långt ute i vildmarken kan koppla upp oss genom att använda satelliter som kretsar runt jorden.

Samtidigt har denna konstanta möjlighet till uppkoppling lett till att våra applikationer, de appar och program vi använder, konstant kommunicerar med nätet. Det är till och med så att många av dem inte ens fungerar om vi inte har tillgång till något nät. Ett hållbarare alternativ är att välja att kommunicera så lite som möjligt, och helst inte alls när man bara har tillgång till nät som kräver mycket energi. Vi skulle i stället kunna välja att kommunicera mycket de gånger det kräver lite energi, som när man är nära en basstation för mobilnätet eller WiFi.

En sak som idag motverkar en sådan lösning är att det har byggts upp ett antal affärsmodeller runt antagandet om den ständigt uppkopplade människan. Affärsmodeller som ofta bygger på att man erbjuder tjänsten gratis mot att man har full tillgång till hur den används och i sin tur kan sälja denna data, enskilt eller som sammanslagen statistik. En övergång till att bara ladda ner data när det behövs kräver en omställning av dessa företag, och antagligen ett nytt beteende hos användarna då företagen skulle behöva ta betalt på nya sätt, till exempel direkt för programvaran i stället. Det finns till exempel också kartprogram idag som inte kostar pengar utan bygger på öppna standarder där användarna själva är med och förbättrar programmet och kartorna. Här betalar användarna genom att själva bidra med sin tid.

Att programmerare idag antar att vi alltid har tillgång till ett nätverk har också lett till att vi inte utnyttjar hela den utveckling vi sett hos datortekniken. Minne blivit ännu billigare än processorkraft relativt sett, men det finns en trend i att inte spara data lokalt i den egna datorn och utan istället centralt i stora serverhallar. Detta har definitivt fördelar ur bekvämlighetssynpunkt, men gör också att vi måste använda energi till att kommunicera även då vi egentligen skulle kunna låta bli, eftersom vi annars inte har tillgång till vår data, som våra foton och filer.

Prylar som snabbt blir ”gamla”

Men ett hållbart internet innebär inte bara att vi ska använda det på ett hållbart sätt, utan också att de prylar vi använder för att kommunicera med internet ska vara hållbara. Idag är det tveksamt om vi kan kalla dem det, speciellt som vi byter ut dem i snabb takt. Och inte bara för att de går sönder, utan ofta också för att de känns omoderna eller helt enkelt slutar fungera eftersom deras mjukvara inte längre uppdateras.

En skillnad finns under skalet och har konsekvenser ur ett hållbarhetsperspektiv. Här är det stor skillnad på dagens teknik och gårdagens. Vår teknik består allt mer av specialtillverkade delar som är svåra att använda till något annat. Men delarna är också allt mer skyddade och hemliga för oss konsumenter som har köpt och äger en pryl. Vi har bara tillgång till att använda dem för det de är designade till att göra, och mycket begränsade möjligheter till att ändra prylarnas funktion eller använda dem till delar i något annat. Det är också idag ofta mycket svårt att ta isär och reparera något, som en sprucken skärm eller en krånglande knapp, jämfört med förr.

Min egen karriär inom radioteknik började bland annat med att jag reparerade gamla radioapparater åt släkten. Dessa var hopskruvade med vanliga skruvar och deras kopplingsschema fanns klistrade på insidan för att göra felsökning och reparation enkelt. Idag är apparater ofta ihopklistrade, eller ihopskruvade med skruvar som är specialtillverkade för att vara svåra att hitta en passande skruvmejsel till. Kretsscheman och servicemanualer är ofta klassade som företagshemligheter. Visst har vi vunnit något på utvecklingen, en radio eller mobiltelefon är idag mycket mindre och lättare att ta med sig än de var förr. Men samtidigt har vi också förlorat möjligheten att laga, ändra på och återanvända våra tekniska prylar.

Snabbt föråldrade program

Ytterligare en konsekvens av utvecklingen är att väldigt mycket av den teknik vi har runt oss innehåller små datorer, som i sin tur innehåller program som är nödvändiga för att prylarna ska fungera. Och prylarna är i allt större grad ihopkopplade med varandra.

Ett exempel är den stegräknare jag använder för att hålla reda på att jag rör mig tillräckligt varje dag. Den fungerar inte helt utan en app i telefonen, vilken i sin tur inte fungerar utan att vara uppkopplad till nätet. Så en stegräknare kan vara helt beroende av att företaget bakom den fortfarande finns kvar, och även att det håller liv i sina webbservrar och uppdaterar sin app så att den fortfarande fungerar med en mobiltelefon. Det senare kan vara ett problem, eftersom versionerna av operativsystem i telefonerna avlöser varandra i snabbt tempo. Det är inte alltid ett alternativ att behålla de gamla versionerna, då den nya versionen är nödvändig att uppdatera till eftersom man har hittat säkerhetsbrister i den förra.

Samma sak gäller för tillbehör till datorer, där det krävs att det finns uppdaterade drivrutiner för att de ska kunna fungera. Jag har själv en låda hemma med fullt fungerande datortillbehör, tillbehör som inte längre är användbara eftersom det inte finns några drivrutiner till dem som är anpassade till datorernas moderna operativsystem.

En lösning på detta skulle vara att det utvecklades nya drivrutiner till dessa datortillbehör, men företagen som en gång producerat dem har ingen direkt motivation att göra det, eftersom de inte tjänar några pengar på det. För dem skulle det endast bli en utgift. Alternativet är att någon annan skulle göra detta, antingen som hobby eller bygga ett företag runt det. Problemet är kulturen att mycket, för att inte säga allt, är att klassa som en företagshemlighet gör att vi idag vet väldigt lite om hur våra prylar egentligen fungerar och är uppbyggda, vilket gör det väldigt svårt att utveckla nya drivrutiner för någon utomstående. Förutom detta så har vi även satt upp legala hinder i form av upphovsrättslagstiftning och närliggande regler som gör det direkt olagligt att i vissa fall ens försöka göra det.

Säljer hellre nya prylar

Ytterligare ett alternativ till att slänga gamla prylar, eller samla dem i en låda, skulle vara att programmera om dem så att de fyllde ett helt nytt syfte. Den gamla läsplattan kunde bli en fotoram, eller en fjärrkontroll till teven. Eller sättas på kylskåpet och visa dagens väder. Men tyvärr är tekniken även här så inlåst och hemlig att det är mycket svårt, om ens möjligt, att ta reda på hur saker är uppbyggda så att de skulle gå att programmera om. Företagen har mycket litet intresse av detta och säljer hellre en ny pryl till oss. Om företagen skulle göra sina servicemanualer offentliga och även publicera detaljer om hur prylarna är konstruerade, skulle de kunna repareras, programmeras om och återanvändas i mycket större utsträckning.

Ett alternativ är att använda helt öppna program, med öppen källkod (så kallad open source) och hårdvara (open hardware), där själva idén är att all kunskap om produkten ska vara offentlig. Det är dock inte helt självklart hur man kombinerar detta med att hålla liv i ett modernt företag, där patent och upphovsrätt ingår som en väsentlig del av företagets värdering. Det finns ett par exempel på företag som lyckas göra affärer med helt öppen hårdvara, men också exempel på att då företaget växt sig lite större har de blivit uppköpta av en större koncern som slutat att publicera detaljer om produkterna och istället börja hålla dem hemliga.

Framtidens hållbara IT-lösningar?

En intressant teknikutveckling som sker idag är programmerbara radioapparater (software define radio). Dvs. en radioenhet som kan vara allt från en mobiltelefon till en basstation för WiFi eller en P3-mottagare, helt och hållet beroende på vilket program vi laddar upp till den.

Fördelen är att samma slags elektronik, det vill säga hårdvara, går att använda till flera olika saker, och till nya saker då utvecklingen har gått framåt. Denna fördel kommer bara att kunna utnyttjas fullt ut om vi verkligen kan göra detta – den försvinner nästan helt om möjligheterna till att programmera om radion endast är tillgänglig för de som har konstruerat den. Idag är det heller inte helt självklart att dessa radioapparater är bättre ur ett hållbarhetsperspektiv, eftersom de inte är fullt så flexibla som man skulle kunna hoppas. Det går med andra ord inte att få dem att ta emot vilka signaler som helst utan att byta ut vissa delar. En annan nackdel är också att de drar mer energi än en enhet som är byggd för ett enda syfte, och att det finns problem med licenser och tillstånd att lösa innan dessa kan bli rena konsumentprodukter.

Ett hållbart internet har många dimensioner, fler än vad jag fått plats med här. Något som inte minst spelar roll är den energi som går åt för att driva alla de servrar som ger oss våra webbsidor, film och musik, och de material som använts för att bygga våra prylar, och hur de framställts. Avslutningsvis kan vi även titta på internet ur ett helt annat perspektiv – ett synsätt som skulle kunna spara samhället både tid och resurser i form av fossil energi. När vi strävar efter att bygga ett hållbart samhälle finns det stora möjligheter i att använda internet för att minska resande och transporter. Detta är inte en självklar konsekvens av internet i sig, utan kräver att vi väljer att använda det på ett sådant sätt. Drivkraften i att komma dit, och även att få de lösningar jag nämnt här ovan, ligger inte bara hos industrin som kan erbjuda dem till oss, utan också hos konsumenterna som måste efterfråga och välja dem.

Anders J Johansson

Fakta

Anders J Johansson

är universitetslektor vid Institutionen för elektro- och infomationsteknik,Lunds universitet. Hans forskning rör radiosystem för kommunikation och partikelacceleratorer. Som lärare och handledare har han också engarerat sig i tvärvetenskapliga och etiska frågeställningar när det gäller IT-teknik.