Betande myskoxar i Arktis minskar växthuseffekten

Betande myskoxar på den arktiska tundran är en karaktäristisk bild. Nu visar forskning att de stora djurens betande i arktisk våtmark bidrar till att hålla nere växthuseffekten. Om dessa betesdjur försvinner kan detta påverka framtidens klimat.

Ett varmare klimat har stor inverkan på Arktis ekosystem. Forskningen är ganska omfattande med modellberäkningar på växthusgaser och kolbalansen* i olika klimatscenarier, men det är få som har tagit hänsyn till de betande djurens roll.

Julie Maria Falk och Lena Ström på Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap har gjort just detta i sin forskning på Grönland, på den arktiska tundran där myskoxarna lever och betar. Myskoxen är anpassad för ett kallt klimat. De trivs inte när det blir varmare än 10°C och klarar temperaturer ner till omkring -50 °C. Djuren är beroende av bete året runt och skrapar bort snön för att komma åt maten på vintern.

– Vi vet inte vad som kommer att hända med myskoxarna i framtiden. I det här området, som är en nationalpark där de inte jagas, har populationen av myskoxar ökat de senaste femton åren. Troligen beror detta på längre växtsäsong och ökad biomassa som följd av något ökande medeltemperaturer, säger Julie Maria Falk.

De år då det varit bistra vintrar med mycket snö har dock populationen minskat. Enstaka snörika vintrar är en del av den naturliga variationen, men klimatmodeller som visar en framtid med ännu varmare temperaturer visar också att nederbörden kan komma att öka generellt.

– Ett varmare klimat skulle kunna ställa till stora problem för myskoxarna och orsaka svält. Snörika milda vintar, med tö och omfrysning ger isbildning i snötäcket. Myskoxarna kommer inte igenom isen. Stora snödjup är också svårt för dem, berättar Julie Maria Falk.

Det finns därför en risk att myskoxarna försvinner. Julie Marie Falk och Lena Ström undersöker hur vegetationen och återkopplingen av växthusgaserna koldioxid och metan påverkas i ett Arktis där det finns färre eller inga betande djur.

”Ett varmare klimat skulle kunna ställa till stora problem för myskoxarna.”

År 2010 satte forskarna upp inhägnade områden där myskoxarna inte kom åt att beta, och där mättes gasflödena från marken och från vegetationen. Resultaten visade inte på några större effekter de första två åren, men när områdena varit obetade i tre år visade mätningarna på stora skillnader i gasflöden jämfört med betade områden.

– Vi uppmätte ett mindre upptag av koldioxid, och mindre utsläpp av metan. Det beror troligtvis på att växtsammansättningen ändrats, förklarar Julie Maria Falk.

Forskarna såg att mossan växt kraftigt i obetade områden vilket hämmat tillväxten av de växter som de sedan tidigare vet har störst betydelse för upptag av koldioxid och produktion av metan. Dessa växter har nu minskat med ungefär hälften.

­– Trots att de betade områdena släpper ut mer metan – en starkare växthusgas än koldioxid – än obetade områden, så kompenseras det av att de har högre koldioxidupptag än obetade, berättar Julie Maria Falk.

Forskarna har räknat ut att nettoeffekten av att ta bort betesdjuren i försöksområdet på Grönland är att de obetade områdena endast får hälften så stor positiv inverkan på växthuseffekten.

– Båda testområdena fungerar idag som så kallade kolsänkor, alltså de tar upp mer kol än de släpper ut. Men om betesdjuren försvinner tar växterna bara upp hälften så mycket kol. Om betet minskar i Arktis kan det alltså ha stor betydelse för framtidens klimat eftersom det kan leda till ökad mängd koldioxid i atmosfären, säger Julie Maria Falk.

Text: Susanna Olsson

Publicerad: 2014

Fakta

Arktiska ekosystem

Arktiska ekosystem är ofta en så kallad sänka för koldioxid. Koldioxid binds in i vegetation i områden betade av exempelvis renar eller myskoxar och mycket kol är även bundet i områden med ständigt frusen mark, permafrost. Eftersom arktiska ekosystem bidrar till att sänka halten av koldioxid i atmosfären har de idag en positiv effekt på jordens klimat. Ett varmare klimat med minskande permafrost kan leda till större frisättning av det lagrade kolet i marken. En ökad frisättning av växthusgaserna koldioxid och metan till atmosfären kan i sin tur leda till en ökad växthuseffekt och därmed ett ännu varmare klimat.

Kolbalans

Kolbalans: fördelningen av kol inom ekosystemet – kolet finns i atmosfären, marken, sjöar och hav samt inlagrade i djur och växter. Att kol vandrar mellan dessa delar av jordens hela ekosystem kallas för kolets kretslopp eller kolcykeln.

Bilderna visar

Bild 1

På hösten samlas myskoxarna i större grupper i Zackenberg dalen och betar i de frodiga och ännu inte snötäckta våtmarksområdena. Bilden är tagen i oktober av Julie Maria Falk.

Bild 2

Betande myskoxtjur i den produktiva våtmarken. Densiteten av kärrväxten polarull (Eriophorum scheuchzeri) vars vita fröställningar syns tydligt på bilden är en viktig födokälla för myskoxarna och dess utbredning påverkas positivt av de stora betesdjuren. Zackenberg floden ses i bakgrunden. Bilden är tagen av Julie Maria Falk i augusti 2008.

Bild 3-5 är tagna av Julie Maria Falk.

Bild 6

Myskoxar och en av de fem inhängningar som har förhindrat myskoxbete och tramp sedan 2010. Mätningar av kolbalansens i och utanför inhängningarna är del av ett större samarbetsprojekt med Zackenberg Biobasisprogram vid Aarhus Universitet, Danmark. Bilden är tagen i Zackenberg på nordöstra Grönland i oktober 2010 av Lars Holst Hansen