Av jord är du kommen, och till jord ska du åter bli

I döden möts djur och människa.

Det finns bara ett sätt att födas, men tusen sätt att dö. Arkeologernas studier av död och gravritualer avslöjar mycket om hur vår syn på människors och djurs värde varierat mellan olika tidsåldrar och i olika kulturer.

Under den västerländska civilisationens framväxt har en världsbild med tydlig uppdelningen mellan människor och djur varit en viktig del. Samtidigt anser vi ofta att vissa människor och vissa djur är mer värda, vilket exempelvis visar sig i att de får finare begravningar än andra. Idag går djurrättsaktivister ett steg längre och kämpar för att våra närmsta släktingar, de stora aporna, eller andra intelligenta djur, som delfiner, skall betraktas som personer med egna rättigheter.

Under förkristen tid i Skandinavien var bilden än mer komplex. Vissa djur behandlades som människor och begravdes på samma sätt, medan en del människor efter sin död hanterades som djur. Arkeologiska studier kan ge perspektiv på hur människorna då uppfattade varandra och djuren i sin närhet, menar Kristina Jennbert, professor i arkeologi vid Lunds universitet.

– Det fanns en grupp människor – vi kan kalla det en elit – som såg varandra, och en del djur, som likvärdiga. Människor och djur som tillhörde eliten begravdes efter sin död i speciella gravar. Övriga människor och djur klassificerades av eliten som “de andra”. Resterna av dessa ”de andra” hittar vi i sopgropar, brunnar, slagghögar och liknande.

Det verkar som om det under förkristen tid i Skandinavien inte fanns några absoluta uppdelningar mellan arter. I stället pekar bevisen på en upplevd symbios mellan, eller blandform av, människor och djur. De arkeologiska fynden utmanar därmed bilden av att människan är världens centrum.

– Det arkeologiska långtidsperspektivet ger oss nya infallsvinklar på vår tids relationer till djur och de etiska frågor som därmed finns, säger Kristina Jennbert.

Text: Pia Romare

Bild: Catrin Jakobsson