Oklart vad som händer i lederna när artrosen sätter igång

Det hade varit enklare om vi varit möss. Då hade det funnits en behandling för artros som gjort att många kunnat slippa sin värk i knän, höfter och andra leder.

”Hos möss vet man hur broskets nedbrytning skulle kunna bromsas. Men hos människor är tyvärr allt mycket mer komplicerat”.

 Det säger André Struglics, artrosforskare på BMC i Lund. För faktum är att trots att det är så många som lider av artros, och trots sjukdomens stora påverkan på samhällsekonomin, så vet man fortfarande ganska lite i detalj om vad som händer i lederna när art­rosen sätter i gång.

Artros kallades förr ledförslitning. Det är ett vilseledande namn som inte längre används, eftersom brosket – ledernas stötdämpande kuddar – inte slits ner genom användning utan tvärtom mår bra av motion. En direkt skada i exempelvis knät leder däremot ofta till artros, vilket gör att sjukdomen också drabbar yngre människor.

”En ung idrottare kan hämta sig bra efter sin knäskada, men tio år senare får han eller hon ont i knäet. Röntgen visar då en pågående artros”, förklarar André Struglics.

“En ung idrottare kan hämta sig bra efter sin knäskada, men tio år senare får han eller hon ont i knäet. Röntgen visar då en pågående artros.”

Han och hans medarbetare försöker nu titta in i det ”svarta hålet”, den period mellan knäskadan och artrosdiagnosen då sjukdomen startat men ännu inte märks för patienten. En grupp knäskadepatienter har kallats in med jämna mellanrum efter skadan och gett prover, svarat på intervjufrågor och fått sin knäled avbildad med röntgen och MR-kamera.

Nu närmar man sig slutet på den period när sjukdomen håller sig dold och inte ger några symtom. En del av de före detta knäpatienterna kan snart råka ut för de första art­rossmärtorna.

”Man kan räkna med att halva gruppen kommer att få en artros som blir värre med tiden, medan de andra får en mild artros eller förblir helt besvärsfria. Vi hoppas att alla prov som tagits ska lära oss mer om sjukdomens första faser, och även ge oss markörer som visar när den satt igång”, säger André Struglics.

Att se detta på ett tidigt stadium skulle vara bra, menar han – för även om det ännu inte finns någon medicin mot artros, så finns det bra förhållningsregler. Genom att gå ner i vikt, ägna sig åt lämplig sjukgymnastik och motion, och ändra arbetsuppgifter om man har ett jobb som sliter på knäna, så kan man hindra sjukdomen från att bli alltför besvärande.

Ett protein som heter aggrekan skulle kunna bli en möjlig markör för sjukdomen. Aggrekan hjälper brosket att dra in vatten och bli lagom elastiskt. Aggrekanet är ett av de första proteiner som bryts ner vid artros. Man vet idag vilket enzym det är som förstör aggrekanet, och har kunnat bromsa dess effekt hos möss med artros. Hos människor fyller det aktuella enzymet dock många funktioner och kan därför inte blockeras utan biverkningar.

Skelett från stenåldern visar förändringar som tyder på artros, så sjukdomen lär ha funnits med länge. Men idag blir vi äldre än förr och vill gärna också behålla en aktiv livsstil med fjällvandringar, golfspel och skogspromenader. Därför görs det idag omkring 15 000 höftledsoperationer varje år i Sverige, och ungefär lika många patienter får nya knäleder.

André Struglics har gott hopp om att det kommer ett botemedel mot art­ros i framtiden. Kanske snavar någon forskare på lösningen mer eller mindre av en slump, eller också kanske sjukdomen kan delas in i olika undergrupper som går att behandla på olika sätt. Men han tycker att forskningen kring artros får för lite stöd i jämförelse med andra folksjukdomar.

”Man dör visserligen inte direkt av artros, men sjukdomen orsakar både stort lidande och stora kostnader för sjukvård och sjukskrivningar, påpekar han”.

Text: Ingela Björck

Publicerad: 2013