Parkinson’s sjukdom

Efter ett tioårigt frivilligt stopp för transplantation av dopaminproducerande celler vid Parkinsons sjukdom ska nu nya försök göras. Fem patienter i Lund och ytterligare femton i England och Tyskland ska behandlas i år. Om ett till två år ska effekterna utvärderas och då handlar det mycket om transplantationernas vara eller icke vara.

– Det gick inte bara att glömma bort de goda resultat vi hade här, säger Håkan Widner, professor i neurologi på Skånes universitetssjukhus i Lund, som redan då var med i det team som 1987 utförde världens första transplantation av dopaminproducerande celler.

Fram till 1999 hann man operera arton patienter i Lund.

– En tredjedel av dem blev mycket bättre, alla parkinssonsymtom lindrades eller försvann och effekten kvarstod under lång tid, upp till 20 år. Patienterna behövde inte heller ta någon parkinsonmedicin.

Stoppet kom efter att två amerikanska underökningar i början av 2000-talet hade visat på negativa resultat, några patienter blev sämre, exempelvis fick 15 procent av dem mer ofrivilliga rörelser och det gick inte att utesluta att det berodde på transplantationerna.

– Vi såg ingenting liknande bland våra patienter, kommenterar Håkan Widner och tillägger.

– Dessutom visade fortsatta uppföljningar att det tog längre tid än förväntat innan de symtomlindrande effekterna kom.

Han var inte ensam om att inte kunna glömma bort de goda resultaten i Lund. En internationell arbetsgrupp bildades och uppgiften var att hårdgranska effekterna av alla genomförda transplantationer. Därefter bestämde att det var värt att göra ett nytt försök. Ett gemensamt omfattande program utarbetades. Själva operationstekniken har förfinats, uppföljningen av patienterna efter transplantationen ska bli mer individanpassad och valet av patienter bli mer strikt.

Operationen går till så att en tunn kanyl förs in till exakt rätt ställe i hjärnan där dopamincellerna placeras. Detta är en mycket förenklad förklaring, en transplantation omfattar fler än 200 steg som ska utföras i en bestämd ordning.
En stor del av cellerna, men inte alla, dör innan de hinner etablera sig så de får näring och syre.

– Ja, en frisk person har ungefär en miljon dopaminceller i hjärnan. Vi ska transplantera tre till fyra miljoner celler vid varje ingrepp, berättar Håkan Widner.

Cellerna kommer från aborterade foster om kvinnan tillåter att vävnaden används av forskarna. Det går inte att använda celler från vuxna donatorer.

– Nej, tyvärr, de dör inom en timme, förklarar Håkan Widner.

”En frisk person har ungefär en miljon dopaminceller i hjärnan”

Den europeiska arbetsgruppen som består av femton forskargrupper från fem länder fick ett namn – Transeuro – och ett stort EU-anslag på tolv miljoner euro. Den svenska delen leds från Lunds universitet.

Stora förhoppningar ställs på Transeuro-studien. Om resultaten blir som forskarna hoppas kan i framtiden transplantationer även bli aktuella vid andra sjukdomar, exempelvis Alzheimer och Huntingtons sjukdom.
Parkinson är först ut därför att det är väl känt exakt vilka celler som har förstörts av sjukdomen och att det är väl känt var i hjärnan de ska placeras.

Patienterna som väljs ut för transplantation ska vara under 60 år, de ska inte ha haft Parkinsons sjukdom i mer än tio år och de ska inte ha ofrivilliga rörelser. Om transplantationerna lyckas lindras eller helt försvinner skakningarna, stelheten och de långsamma rörelserna.

– Vi hoppas och tror mycket på transplantation av dopaminceller. För en sjukdom som ofta har så påfrestande medicinering, vars effekter dessutom försvagas med åren, vore det en mycket attraktiv lösning.

Ett problem som återstår även om behandlingen ger önskat resultat är bristen på celler att transplantera. Transplantationer kan därför inte bli en särskilt vanlig metod så länge forskarna måste använda celler från aborterade foster.

– Det vi hoppas på är att vi i framtiden kan använda stamceller som odlas i laboratoriet. När den dagen kommer har vi med Transeuro banat väg för hur man ska utföra själva transplantationen.

Text: Ingela Björck

Publicerad: 2012

Illustration: Catrin Jacobsson