Jorden vi ärver

Krönika: Håkan Wallander, professor i markbiologi vid Lunds universitet

2014

2000 kvadratmeter – det är så stor yta vi har per person om vi delar upp jordens odlingsbara mark mellan alla invånare. Hur förändrar vi vår livsföring så att jorden räcker till alla?

På 1700-talet var den stora utmaningen, för svenska bönder, att hushålla med näringen. Det krävdes mycket ängsmark för att producera gödsel till en liten åkerlapp som i bästa fall kunde ge några skäppor brödsäd. Idag gör vi samma sak på en bråkdel av markytan.

Jordbruksmarkens produktionsförmåga har ökat exponentiell det senaste århundradet. Främst är detta ett resultat av konstgödsel, men effektivare odlingsmetoder, bättre sorter och mer effektiva bekämpningsmedel har också bidragit. Men dagens högintensiva metoder leder också till problem som vi måste handskas med.

”En mycket större andel av våra näringsämnen måste återföras till den odlade marken om vi ska lyckas föda jordens växande befolkning.”

Jord som plöjs exponeras för vind och regn med erosion som följd. Ju större arealer ju större problem, och allra mest märks det på lössplatån i norra Kina. Stora kulturer som Han- och Tangdynastin kunde födas av den bördiga jorden, men idag har den eroderat bort. Allt beroende på felaktiga jordbruksmetoder.

Jordens resurser är som bekant begränsade. För att kunna fortsätta använda konstgödsel i våra odlingar behövs också fosfor. Men fosforn håller på att ta slut i gruvorna och lyckas vi inte återvinna fosforn på ett bättre sätt så kommer vi på nytt att drabbas av utarmade jordar med minskad matproduktion som följd. Enligt min mening har vi inte råd att slösa bort denna resurs.

Idag tar vi i många fall bort näringsämnena på reningsverken så de inte rinner ut i åar och hav. Men urin, till exempel, utspädd med tio delar vatten ger en ypperlig näringslösning som innehåller alla näringsämnen som växterna behöver. En mycket större andel av våra näringsämnen måste återföras till den odlade marken om vi ska lyckas föda jordens växande befolkning. Annars finns det risk att den exponentiella ökningen av jordens produktionsförmåga snart kommer att förbytas i en brant nedåtgående trend.

Tänk om vi kunde minska plogens förödande verkan och istället förlita oss till perenna grödor. Idag görs framsteg för att utveckla perenna former av våra viktigaste sädesslag, och om det lyckas skulle både erosionsproblem och näringsläckage minska. Marken skulle inte behöva bearbetas lika ofta, vilket innebär mindre dieselåtgång och mindre risk för jordpackning och erosion. Användningen av konstgödsel och pesticider skulle också minska, vilket både bonden och miljön skulle må bra av.

Foto: Kennet Rouna