Alla bin behövs – även våra vildbin

Alla bin behövs, både tambin (honungsbin) och vildbin konstaterar Maj Rundlöf, forskare vid Lunds universitet. Men samtidigt verkar det som att alla bin ­– inte bara våra tambin – riskerar att minska i antal. Om alla bin dör kan vi bli utan frukt, bär och grönsaker, vi får leva på spannmål och naturen blir en mindre färgglad plats när de blommande växterna försvinner.

Det är främst bin som pollinerar många av våra växter, det vill säga de flyttar pollen från en växt till en annan så att träd, buskar, blommor och våra grödor blir befruktade och kan sätta frön och frukt. De gör oss en ovärderlig ekosystemtjänst. Då och då kommer rapporter om massdöd av tambin som används både för honungsproduktion och som extra pollineringsresurs. Hela kolonier dör plötsligt eller överlever inte vintern. Nu befarar forskarna att även antalet vilda bin minskar.

– Det märks kanske inte på skördarna än att vildbina minskar eftersom vi kan sätta ut tambisamhällen i många områden, säger Maj Rundlöf. Men det är väldigt riskabelt att förlita sig på en enda art. Idag vet vi inte hur utbredd bristen på pollinering är i våra grödor.

Vad Maj Rundlöf och hennes kollegor har sett är att under de senaste nittio åren ökade först rödklöverskördarna (avkastningen per hektar) för att sedan minska igen, medan spannmålsskördarna fortsätter att öka. En skillnad mellan dessa grödor är att rödklövern är helt beroende av insektspollinering, främst av humlor (även humlan är ett bi), medan spannmål pollineras med vindens hjälp.

– Vi diskuterar om den minskande avkastningen skulle kunna bero på att de nya sorterna rödklöver producerar mindre mängder frön. Men samtidigt vet vi att det har skett dramatiska förändringar i humlesamhället med färre arter som följd, säger Maj Rundlöf.

Bisamhällen förändras troligtvis hela tiden men under de senaste sjuttio åren har det skett en stor förändring. Med hjälp av gamla studier av rödklöverodlingar över hela Sverige har forskarna visat att humlesamhället gått från att bestå av många arter med en jämn fördelning dem emellan på 1940-talet, till att bestå av färre arter där 1-2 arter dominerar till 90 procent på 2000-talet.

”Vildbin är dubbelt så effektiva som tambin när det gäller pollinering.”

Troligtvis har antalet vilda bin minskat över hela världen. Flera studier runt om i världen har åtminstone visat att artsammansättningen av bin förändrats under det senaste århundradet. En av orsakerna är troligen det förändrade jordbrukslandskapet. En global studie där forskarna tittade på skördarna av ett 40-tal grödor, har dessutom visat att vildbin har en mycket större betydelse för pollineringen än man tidigare trott.

– I studien jämförde vi slutskördens storlek med antalet vildbin respektive tambin som besökte grödorna. Vår slutsats var att vildbin är dubbelt så effektiva som tambin när det gäller pollinering, säger Maj Rundlöf.

Flitig som ett bi säger man, men det gäller inte alltid tambiet. Enligt Maj Rundlöf ger sig humlan ut och samlar pollen även i lite kyligt väder, exempelvis tidigt på säsongen när fruktträden blommar. Den kan också ge sig ut i duggregn eller småblåsigt väder.

– Tambiet, däremot, stannar inne om det är dåligt väder och de dagar hon arbetar gäller arbetstiden 9-5, vilket är en kortare arbetsdag än vad humlan har, berättar Maj Rundlöf.

Att förlita sig endast på tambiet som pollinerare är alltså ingen bra idé.

– Vi vet inte om vildbina räcker till för att pollinera våra stora monokulturer av odlade grödor. Fördelen med tambina är att de är väldigt många i ett samhälle och att vi kan odla och flytta runt dem till just de ställen vi vill pollinera.

Vi behöver alltså både tambin och vildbin för att försäkra oss om att pollinering kan ske även under dåligt väder eller om många tambisamhällen drabbas av sjukdomar. Maj Rundlöf anser därför att vi måste arbeta för att bevara mångfalden av vildbin, bland annat genom att behålla gamla betesmarker och skapa en mer varierad växtlighet i våra landskap.

– Idag är hela jordbruket förändrat, påpekar Maj Rundlöf. Lantbrukarna behöver inte längre tänka lika mycket på växtföljden för att reglera näringstillgång och hålla skadedjur och sjukdomar nere. I stället för gröngödsling (med odlad klöver som humlorna tycker om) används mer konstgödsel, och i stället för att rotera eller variera grödor, används insektsbekämpningsmedel.

Just användandet av en grupp insektsbekämpningsmedel som kallas neonikotinoider har under de senaste åren seglat upp som en annan möjlig orsak till att både tambin och vildbin dör. Maj Rundlöf är nu vetenskapligt ansvarig för en tvåårig studie som undersöker effekterna av neonikoteider på honungsbin, humlor och solitära murarbin under svenska fältförhållanden.

– Vi förväntar oss att få veta om neonikotinoider har någon påverkan på humlor och bin när man använder dem på riktigt, precis som en lantbrukare skulle göra, säger Maj Rundlöf.

Resultaten från studien kan ge oss ytterligare en pusselbit i arbetet med att bevara mångfalden av bin så att vi kan fortsätta att njuta av sommarens bär och blommor.

Text: Pia Romare

Publicerat: 2014

Fakta

Kostnad för utebliven pollinering

Vad kostar det egentligen om bina dör och vi måste sköta pollineringen på annat sätt?

De flesta vilda växter är till någon del beroende av insektspollinering, främsta av bin. Majoriteten av våra svenska grödor, exempelvis raps, frukter, bär och grönsaker, samt en tredjedel av världens grödproduktion är också till någon del beroende av insektspollinering. Vissa växtarter, som jordgubbar, behöver flera storlekar av pollinerare för att utveckla ett välformat bär. Andra växter behöver mycket specifika pollinerare.

För Sverige uppskattas det totala ekonomiska värdet av insektspollineringen till mellan 260 och 466 miljoner svenska kronor i produktionsledet (marknadsvärdet för grödorna). Det totala värdet av insektspollinering av grödor i hela världen uppskattades år 2009 till 153 miljarder euro. Värdet av insektspollinering av vilda växter finns det inte beräkningar på, men om förlust av pollinatörer leder till omfattande förändringar av vår flora är värdet potentiellt mycket stort.

Orsaker till bidöd

I USA har forskning visat att orsakerna till tambisamhällenas död är en kombination av flera faktorer:

• Parasiter och de sjukdomar de för med sig – sprids med odlade bin som förs runt
• Mindre med och sämre föda i landskapet
• Indirekta effekter av bekämpningsmedel
• Dåligt väder

Enligt de senaste forskningsrönen kan honungsbiets sjukdomar spridas till humlor. Tambinas sjukdomar kan därmed även drabba vilda bin. Om olika humlor och bin delar sjukdomar finns det risk att vi sprider dessa sjukdomar ut till de vilda bina när vi flyttar runt odlade humle och tambisamhällen för pollinering.

Skillnad mellan humlor och tambin

Det finns över 20 000 biarter i hela världen. I Sverige finns det cirka 3o0 arter varav merparten är solitära (ensamlevande) bin. Till de bin som lever tillsammans i samhällen hör våra humlor (cirka 40 arter) och det honungsproducerande tambiet.

Humlor har 10-100-tals arbetare.

Tambin har tusentals arbetare.

Humlor har en drottning och samhällena är ettåriga. Målet för samhällena är att få fram nya drottningar som kan överleva vintern och starta ett nytt samhälle på våren.

Tambin har också en drottning, men samhällena är fleråriga.

Humlor flyger flera hundra meter. Mörk jordhumla flyger några km (de är mer tambi-lika med relativt stora samhällen – 100-tal arbetare).

Tambin kan flyga upp till 10 km.

Humlor är mycket bättre än tambiet när det gäller att samla pollen i lite kyligt väder eller blåsigare, i duggregn och under längre tid på dagen. Humlor flyger ut från boplatsen och suger nektar – dels till sig själva, dels tar de med nektar till boet i sin nektarmage och förvarar i små vaxkrukor. Samtidigt samlar de pollen i pollenkorgar som finns på bakbenen. Nektarn räcker bara några få dagar sedan måste de ut igen även om vädret inte är fint.

Tambina stannar inne om det är dåligt väder – arbetar dessutom bara 9-5!

De arter som flyger långt har lättare att hantera att jordbrukssamhället förändras – de kan alltid hitta något som blommar. Om det slutar blomma här och i stället blommar där borta kan de hitta dit.

Många av de solitära bina letar föda på kortare avstånd och är mer beroende av att all föda finns nära under hela deras levnadstid.

Bild på humla med sändare

På bilden syns en humla som bär på en transponder – ett litet chip ­– vilket har ett unikt ID-nummer. Med hjälp av chippet och två antenner som placeras vid boets ingång kan forskarna se när humlan flyger ut från boet och när den kommer tillbaka. De kan alltså se hur länge humlan varit borta från boet eller om den inte alls kommer åter. Chippet fästs på humlans rygg med hjälp av superlim. En liten humla väger 0,1 gram och transpondern väger cirka fem procent av humlans vikt.

Foto: Maj Rundlöf