Födda fria och lika?

Vi är födda fria och lika. Men även om våra mänskliga rättigheter är universella är de inte en självklarhet för alla. Trots att det finns starka kopplingar mellan demokrati och mänskliga rättigheter sker kränkningar överallt på vår jord. Hur lever vi sida vid sida 2015?

Möt Lena Halldenius, professor i mänskliga rättigheter, i ett samtal om människors rättigheter och utsatthet.

Om filosofen John Rawls teori: bygg upp vårt samhälle som om vi själva riskerar att vara bland dem som är sämst lottad – så att den som har det sämst lever ett gott liv.

Tidiga ekonomer som Adam Smith trodde på ”Trickle down” teorin, att de rikas överflöd sipprar ner genom folklagren och når de fattiga. Den samhällsdynamiken ställde Rawls på huvudet på 1970-talet. Han tyckte att vi inte enbart borde tänka på de sämst ställda utan föreställa oss vilket samhälle vi skulle vilja ha om vi var den som har det sämst. Då sammanfaller egenintresset med det som är moraliskt rätt. Rawls teori blev viktig för socialdemokratin i Sverige. I dag är den filosofiska diskussionen i samhällsdebatten högst relevant och det är bra att filosofer är aktiva opinionsbildare och medverkar i den politiska diskussionen.

Om varför USA är ett av två länder som inte anslutit sig till barnkonventionen.

Det hade varit mer förvånande om USA hade skrivit under. USA underordnar sig ogärna internationella regler och har en tradition att inte ratificera, alltså ansluta sig, till FN-konventioner. Ingen annan konvention om mänskliga rättigheter har någonsin fått så stor och snabb uppslutning som barnkonventionen och vi framhåller den gärna som en framgångssaga. Men framgången för konventionen är problematisk. Den kan ge intrycket att barns situation i världen är bättre än den är. Vissa länder har skrivit under lättvindigt och även om FN har övervakning av hur undertecknade konventioner följs, har de inte tvångsinstrument. Jag tycker att mänskliga rättigheter lider av sina retoriska framgångar. Vilket land står upp och säger att de inte ansluter sig till mänskliga rättigheter. Det blir tyvärr ett retoriskt skådespel, där grova kränkningar kan pågå bakom en ytlig respekt för rättigheter.

Om romernas livsvillkor i Rumänien och om EU har kraft att kräva att mänskliga rättigheter följs.

De krav som man ställer på ett annat land ställer man också på sig själv, och det finns inget land som inte kränker romer systematiskt. I sådan här samarbetsorganisation som EU hamnar man lätt kring minsta gemensamma nämnare. Romerna har, ironiskt nog, problemet att de aldrig har betraktats som ett säkerhetshot. Därför kan man lugnt ignorera dem och den systematiska fattigdomen och diskrimineringen kan fortsätta. Det finns inget starkt nog incitament i EU att driva de mänskliga rättigheterna för denna grupp. De är inte politiskt intressanta.

Om den nya typen av krigföring som växer fram, där våldet är medel och mål hos extrema våldsgrupper som IS och BOKO HARAM.

Våra mänskliga rättigheter ger inget skydd i sig, men verkar mer som ett moraliskt pansar som kan skydda utsatta människor. Vi har ett förlegat synsätt på krig. Vi tänker oss det som under första och andra världskrigen med krigsregler att förhålla sig till; stridande parter var stater, man förklarade officiellt krig och man förhandlade om fred. Problemet är att de krigslagar som fortfarande finns inom FN:s system är anpassade efter en verklighet som inte existerar längre. De stridande rövarband, som vi nu ser, är en förfärlig konsekvens av en kollaps av icke fungerande stater och hur snabbt kaos kan ta över. IS frammarsch tog världen på sängen och vi har fortfarande inte full förståelse för hur dessa grupper kan bli så välorganiserade. De är inte vilda trashankar, som man ofta tycks tro, de är strateger med gott om pengar.

Om att inrätta en oberoende nationell institution i Sverige, som FN nu har föreslagit efter att ha kritiserat Sveriges regering för att vi inte följer mänskliga rättigheter.

FN har kritiserat oss för att hatbrott mot etniska minoriteter ökar samtidigt som utredningar och åtal mot dessa minskar. De kritiserar även att kvinnor som mer och mer utsätts för sexuellt våld inte får tillräckligt med skydd. Men jag är kluven till ett inrättande av en oberoende nationell institution. Historiskt sätt har Sverige varit väldigt bra på att institutionalisera och vi har ju redan en diskrimineringsombudsman. Men där händer inte så mycket som man skulle kunna tro. Diskrimineringslagstiftningen är svår och det är knepigt att driva fall, vad som kan se ut som ett diskrimineringsfall kan vara beroende av många andra saker. Så, vad skulle det innebära att övervaka mänskliga rättigheter? De är integrerade i hela rättssystemet, så frågan är vad det specifikt är som ska övervakas. En nationell forsknings- och utvecklingsinstitution vore dock bra.

Om kontrollen över sin egen död kommer att bli en mänsklig rättighet.

Det tror jag och tendenser ser man redan i och med att patienter nu ses som rättighetsinnehavare i vården och hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Den här frågan går in i rättigheter i livets slutskede, hospice-vård och rätten att förfoga över sitt liv även när det håller på att ta slut. Vi har svårt att prata om döden som något naturligt och man kan tycka att det är onaturligt att avsluta sitt liv med vårdens hjälp, men vi lever ju på premisser som inte är så naturliga alla gånger. Vi behöver ta ansvar för det faktum att den tekniska och medicinska utvecklingen gör att människor hålls vid liv på artificiell väg. Argumentet om vad som är ”naturligt” har inte med saken att göra. Om man betraktar sig själv som rättighetsinnehavare inkluderar det moraliskt kontrollen över både mitt liv och över min död.

Text: Bodil Malmström

Foto: Kennet Ruona