Jorden svämmar över och torkar bort

Jorden både svämmar över och torkar bort. Vattenförsörjningen är en komplex historia som nog aldrig varit krångligare – och viktigare – än nu. Kenneth M. Persson är professor i teknisk vattenresurslära och initiativtagare till Lunds universitets vattenportal som samlar drygt 200 vattenforskare.

– Det absolut största hotet mot en välfungerande vattenhantering är torkan, säger han.

Det är de flesta experter överens om. Måhända är problemet inte akut i Sverige, men i Kalifornien dör mandelträden och apelsinlundarna. Om man i USA ändå klarar matförsörjningen tvingas befolkningen i Östafrika äta upp nästa års utsäde för att inte svälta ihjäl. I Sahel-området norr om ekvatorn skickas djuren till för tidig slakt när gräset gulnar. Och i Asien torkar hirs- och durra-skördarna bort.

Långvarig torka leder inte bara till hunger och död. Den kan också påverka livsmedelssäkerheten och skapa konflikter.

– Hungriga människor orkar inte tänka långsiktigt. Och föräldrar som har barn som dött av vattenbrist påverkas givetvis på många plan. Särskilt utsatta är människorna i Sahel, länderna söder om Sahara, säger Kenneth M. Persson.

Torkan är en följd av en härva miljöproblem vilka var och en är en utmaning i sig. Den mest givna är de ökade koldioxidutsläppen, eftersom varmare klimat ökar avdunstningen av vatten från mark. Växthuseffekten har på sina håll också förvandlat torrperioderna från säsongsmässiga till årslånga.

Stora delar av jordens odlingsytor som tidigare kunde klassas som ”torra men trots allt brukbara” är numera ”knastertorra och i stort sett obrukbara”. Och någon tröst är det knappast att om och när regnet väl kommer blir det allt oftare i form av intensiva regnperioder som sveper bort hela odlingar, detta till följd av det mer nyckfulla extremväder som växthuseffekten leder till.

Att växthuseffekten paradoxalt också leder till att vissa områden tvärtom konstant blir blötare och drabbas av översvämningar är också en utmaning, men dock hanterbar på ett sätt som torkan inte är.

– Det går att bygga städer som klarar översvämningar. Det är tekniskt görligt, menar Kenneth M. Persson.

Torkan förvärras också av att stora delar av vår planet i rask takt avskogas för att ge plats för odlings- och betesmark. Det som då händer är att det markvatten som normalt cirkulerar i ett område, som dagg på morgonen och under trädkronorna på dagen, dunstar bort för gott. Vattnet försvinner med vegetationen.

– Återskogningen i åkerlandskapet har därför stor betydelse för vattenhushållningen. I länder som Indien och Niger där man infört stödåtgärder för markförbättring och utbildar lantbrukare blir skördarna bättre.

En annan växande jordbruksföreteelse som enligt Kenneth M. Persson ställer till det är monokulturer. Alltså att lantbrukare runt om i världen satsar på en enda lönsam gröda i landskapsstora områden. Sockerrör, majs och bomull är exempel på efterfrågade, och därför välbetalda, växter.

– Avkastningen och inkomsterna blir måhända större på kort sikt, men på längre sikt är detta ensidiga användande av jordbruksytan inte annat än suboptimering. Den ensidiga odlingen utarmar jorden, samma skadedjur kommer tillbaka vilket oftast gör att odlarna tar till bekämpningsmedel.

Nedsmutsningen är ett annat stort och accelererande vattenhot. Förvisso görs det mycket för att ta hand om och rena vårt avfall. Men eftersom mycket av det material vi människor tillverkar är persistent, det vill säga innehåller organiska ämnen som är motståndskraftiga mot nedbrytning, är det ändå mycket som slinker igenom.

Förr eller senare hamnar alla dessa svårnedbrytbara ämnen i vatten. Plaster, kemikalier, läkemedelssubstanser – allt rinner ut i vattendrag, sipprar ut i grundvattnet eller dumpas i havet.

– Det beror på att vatten är världens bästa lösningsmedel. Det finns inget känt ämne som vatten inte kan lösa upp i någon mån, säger Kenneth M. Persson som tror att våra barnbarn kommer tycka att vi är idioter som trots bättre vetande nu inte gör mer för att stoppa den accelererande föroreningen av vårt kretslopp. Prylhögarna och soptipparna krymper ju knappast.

Men beslutsfattare kanske inte vet tillräckligt?

– Jodå, ända sedan Rachel Carson skrev ”Tyst vår” år 1962 har vi vetat om det här, anser Kenneth M. Persson som berättar att han själv hade boken som bredvidläsning på grundskolan i Skivarp 1976.

Utöver torkan och nedsmutsningen pekar han på en tredje faktor som inte kan beskrivas som ett hot, men som ändå förhindrar utveckling och förnyelse av vattensektorn. I brist på bättre benämningar kallar Kenneth M. Persson problemet för ”administrativt trassel”, men det handlar om något betydligt mer mångfacetterat än så.

– Man kan säga att dricks- och avloppsvatten bygger på en affärsmodell som gör det svårt för leverantören att ta ordentligt betalt. Redan Adam Smith konstaterade 1776 i ”The Wealth of Nations” att vatten är det mest användbara som finns på jorden medan diamanter är i stort sett oanvändbara. Likväl har vatten lågt värde medan diamanter har högt. Vi tar vatten för givet och värderar det därefter.

Det här fenomenet gäller enligt Kenneth M. Persson fortfarande och överallt, inte bara i Sverige, där ju tillgången till friskt sötvatten är god.

– Också i länder där man köper sitt dricksvatten på flaska skulle man snabbt tjäna in kostnaden att bygga upp egen dricksvattenförsörjning. Ändå gör man det inte. Skälen är flera. Det finns affärsintressen som vill skydda flaskvattenmarknaden, det finns ineffektiva system där vattenavgiften används till andra ändamål och det finns ledningsnät där läckorna är fler än leveranspunkterna.

Vattenförsörjningen är ofrånkomligen ett så kallat naturligt monopol som i stort sett är omöjligt att privatisera. Man kan inte bygga flera rör eller tanka in olika vatten i samma rör (det skulle slita på rören bland annat) och än mindre ha koll på hur mycket lort olika hushåll spolar bort för att sedan fakturera rätt hushåll för rätt lortmängd.

Monopol brukar ju innebära en dyr affär för slutbetalarna, men med vatten blir effekten det motsatta om monopolet, eller vattentjänsten, som den kallas i svensk lag sedan 2006, administreras rätt. Och det är ju bra. Den lilla nackdelen i ett svenskt sammanhang är dock att det finns också en stor försiktighet mot att höja taxorna då de sätts politiskt.

Framtiden då? Situationen ser ju onekligen ganska dyster ut…?

– Vatten är ett exempel på att sådant som ägs och förvaltas av alla följaktligen inte ägs och förvaltas av någon. ”Allmänningens dilemma”, som nationalekonomerna kallar fenomenet. På flera håll växer ändå insikten om värdet av att vårda och förvalta vatten på ett klokt sätt. Det som sker på Lunds universitet och andra forskningsorganisationer inom vattenutbildning och -forskning kan vägleda beslutsfattarna. Vi måste dock bli bättre på att kommunicera resultaten och sprida idéerna till fler intressenter, säger Kenneth M. Persson och tillägger:

– Bara den energi som forskarmötena inom ramen för vattenportalen genererar, räcker nästan till att koka allt kaffe och tevatten som går åt när vi träffas. Så vi kommer att lösa det här.

Text: Kristina Lindgärde

Foto: Catrin Jakobsson