Stor fredspotential i samarbeten kring vatten

I början av 90-talet trodde fredsmäklare, politiker och forskare att den ökande vattenbristen skulle leda till allt fler konflikter och krig runt om i världen. Motsättningarna i Mellanöstern skulle bli svårare att lösa i takt med att tillgången till vatten minskade. Men sedan svängde synen på vattnets roll i konflikter. Istället för att vara källa till krig ser man nu att samarbeten kring vatten – hanterade på rätt sätt – kan bli källa till fred.

Att samarbete kring en knapp resurs som vatten skulle kunna leda till förbättrade relationer är egentligen ganska elementär psykologi – genom att låta parter som ligger i konflikt med varandra samverka kring något konkret och tekniskt kan man hjälpa dem att lämna sina låsta positioner och skapa förutsättningar för fredsbyggande.

– Man går från så kallad low politics till high politics, säger freds- och konfliktforskaren Karin Aggestam. Samarbetet börjar inom tekniska områden, sedan hoppas man att det sprider sig till utrikes- och säkerhetspolitik och till den övergripande fredsprocessen.

Vattenfrågan i Mellanöstern har alltid behandlats som en fråga med särskild betydelse för säkerhetspolitik och nationsbyggande. De senaste åren har dock fredsmäklande organisationer och andra aktörer försökt avdramatisera och omdefiniera vattenfrågan. Man har försökt tona ner betydelsen av politik, och i fredsfrågor som har med vatten att göra har man gett större inflytande åt experter med teknisk kompetens.

Men nu ser Karin Aggestam, som följt fredsprocessen i Mellanöstern under hela sin forskarkarriär, att det kan finnas risker med att avpolitisera vattenfrågorna.

– Det finns en väldig potential i att samarbeta kring vatten, säger hon. Men det har visat sig vara svårt att genomföra flera av vattenprojekten om man samtidigt försöker undvika de grundläggande politiska problemen.

Hon ger som exempel den planerade förbindelsen mellan Röda och Döda havet. Den var tänkt som ett konkret fredssamarbete men riskerar nu haverera eftersom man inte tillräckligt beaktat de politiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna. Enligt de ursprungliga planerna skulle Jordanien, Israel och Palestina, med omfattande stöd från Världsbanken och biståndsgivare, gemensamt bygga en vattenledning från Röda havet till Döda havet. Entusiasmen och förväntningarna var stora. Genom samarbetet skulle man producera mer vatten genom avsaltning och samtidigt få energi genom vattenkraft. Vinsterna skulle vara stora på flera plan: Döda havet skulle räddas från att torka ut och israeler, palestinier och jordanier skulle få vattenkraft och dricksvatten. Sist men inte minst skulle detta megaprojekt bli en symbol för fred och samarbete i regionen.

Men projektet har inte utvecklats enligt planerna. Det anses ha dålig förankring hos lokalbefolkningen och miljörörelsen pekar på stora risker med att överföra vatten från Röda havet till Döda havet.  Många anser att man istället bör satsa på att rehabilitera Jordanfloden som är nedsmutsad och torrlagd flera månader per år. Andra menar att det vore mer kostnadseffektivt att rädda Döda havet genom en förbindelse med Medelhavet. Men eftersom man undvikit att lösa de stora frågorna kring fredspolitik, som till exempel att få ett slut på den israeliska ockupationen, så har man heller inte angripit en av kärnfrågorna i vattensamarbetet, nämligen palestiniernas vattenrättigheter. Idag är palestinierna helt utlämnade åt att Israel förser dem med vatten.

– Detta är nackdelen när fredsprocessen i allt för stor utsträckning tas över av teknokrater, säger Karin Aggestam som menar att de stora planerna kring förbindelselänken mellan Röda och Döda havet i slutändan inte lett till några större framsteg i fredsprocessen.

Text: Ulrika Oredsson

Foto: Kennet Ruona