Torkan, regnet och havet – Guds styrmedel

Vatten har alltid varit skillnaden mellan liv och död. I Gamla Testamentet beskrivs dåliga relationer med Gud inte sällan av torka. Ola Wikander tar oss tillbaka och berättar om synen på vatten i urminnes tider.

Torkan är tecknet på att något inte står rätt till mellan människorna och Gud i Gamla testamentet. Den är den stora katastrofen som uppstår när människan har gjort fel, säger Ola Wikander, teologie doktor som 2012 lade fram sin avhandling ”Drought, Death and the Sun in Ugarit and Ancient Israel”.

Torkan är en vanlig bild i Gamla testamentet som står för allt som är fel, för ångest och problem. Det goda vattnet är regnet. Havet är det farliga vattnet, som sväljer skepp och dränker människor. Det finns många ställen i Gamla testamentet där havsbränningarna slukar människor. Nere i djupet lurar dessutom fasansfulla havsmonster. I Gamla testamentet kommer den allsmäktige guden efter hand att kontrollera allt vatten i makttriangeln; torkan, regnet och havet.

– Det har varit ett problem att lösa i Gamla testamentet, hur kan Jahve (Gud) vara både god och allsmäktig och ändå vara den som skickar torka istället för regn?

Regnet, det goda sötvattnet ger grönska och liv. I Sverige är sommaren den mest levande tiden, men i Gamla testamentet och även i grannkulturernas texter, de ugaritiska texterna, är det tvärtom. Sommarens torka förbränner landskapet och skapar hungersnöd

– De ugaritiska lertavlorna hittades i dagens Syrien. De texterna är ett ovärderligt jämförelsematerial med Gamla Testamentet. Här har man löst problemet med hur en allsmäktig Gud kan härska över allt vatten genom att istället skapa tre gudar: den gode Baal som styr över regn och åska, dödsguden som styr över torkan och havsguden som styr över de otämjda havet.

Ola Wikander jobbar även som översättare från äldre språk och behärskar tolv antika, utdöda språk. Han ser det som sin uppgift att sprida kunskap om gamla kulturer som påverkar oss än idag, främst kulturerna i Mesopotamien och Kanaans land.

Text: Jenny Loftrup

Foto: Catrin Jakobsson