Vad är ett modernt jordbruk i Afrika? – fem frågor till Ellinor Isgren

Afrikanska länder visar en ökad ambition att satsa på jordbruket. Denna utveckling är välkomnad av många, men det finns även de som varnar för att konventionell jordbruksmodernisering riskerar att missgynna både den stora majoriteten av småbrukare och miljön. Hållbarhetsforskaren Ellinor Isgren undersöker det så kallade agroekologiskt jordbruket och dess potential som en alternativ inriktning i Uganda.

Regeringen i Uganda har betonat behovet av satsningar på jordbruket och börjat lägga om sin politik. Hur skulle du beskriva den dominerande synen på jordbruksmodernisering i det här sammanhanget?

– Regeringen vill främst se en kommersialisering, alltså att bönderna ska odla mer för marknaden. Därför vill man öka användandet av moderna insatsvaror och teknologi såsom konstgödsel, bekämpningsmedel, förädlat utsäde, mekanisering och bevattning, genom att förbättra bönders tillgång till sådan teknologi, och kunskapen kring den. Det finns en stark tilltro till att detta kommer minska fattigdomen och få fart på ekonomin, så att människor på sikt kan lämna jordbruket. Det kanske största problemet är att även om fattigdomsbekämpning framställs som huvudsyftet, så tycks det inte vara de fattigaste som gynnas. I stället verkar den främst gynna dem som enklast kan ta till sig ny teknologi och därmed nå resultat.

Märkts det några effekter av den förändrade politiken redan nu?

– Även om den politiska retoriken ofta är kraftfull så får jordbruket fortfarande bara en liten del av budgeten i Uganda. Effekterna är betydligt mindre tydliga ute i jordbruket än på pappret. Något som kan få effekt är jordbruksrådgivningen som nu byggs upp igen, efter att varit skrotad på grund av korruptionsproblem. Rådgivningens fokus är att distribuera moderna insatsvaror och att få bönder att använda dem. Ett annat exempel är den förändrade synen på markinnehav, där trenden är att uppmuntra omvandling till privat, individuellt ägande eftersom man tror att bönder då kan, och vill, investera mer i jordbruket. Dessutom försöker regeringen göra Ugandas mark mer attraktiv för utländska investerare, eftersom dessa kan ta med sig modern teknologi och skapa arbetstillfällen. Dock är effekterna för lokalbefolkningen väldigt omdiskuterade i Uganda, liksom i många andra länder.

Vad innebär då agroekologi och på vilka sätt utmanar den jordbruks­moderniseringen i vanlig mening?

– Agroekologiskt jordbruk härstammar från forskning kring hur ekologiska processer kan utnyttjas för att skapa jordbrukssystem med hög produktivitet, hög mångfald och låg användning av icke-förnybara resurser. Rent praktiskt handlar det till exempel om att blanda grödor, kombinera djur- och växtproduktion, skapa ”inbyggt” växtskydd och sluta näringscykeln. Man understryker också att jordbruk måste vara anpassat till lokala förhållanden, både miljömässigt och socialt, vilket går emot tron på tekniska universallösningar och ifrågasätter skiljelinjen mellan människa och natur. Kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel är inte nödvändigtvis bannlysta utan ses snarare som genvägar eller nödlösningar, som inte är långsiktigt hållbara. En del uppfattar agroekologin som bakåtsträvande och sådan kritik kan vara befogad, men för de flesta kan både ny och gammal teknik vara del av lösningen.

Det finns ju många exempel på lokalt anpassade och hållbara sätt att bedriva jordbruk, men en av utmaningarna är väl spridningen till nya användare och platser? Hur jobbar agroekologins förespråkare i Uganda för att påverka jordbrukspolitiken och konkreta program för modernisering?

– Till skillnad från i Latinamerika, där agroekologiskt jordbruk har haft viss politisk påverkan genom sociala rörelser och nätverk ledda av småbrukare, är agroekologi i Uganda i dagsläget främst något som individuella aktörer jobbar med. Här handlar det framför allt om att sprida kunskap om agroekologiska metoder och att uppmuntra bönder att samarbeta för att dela kunskap och göra gemensamma investeringar. I och med bristfälligt stöd uppifrån växer de politiska ambitionerna – dels pratar man om hur bönder kan stöttas att själva ställa mer krav, dels hur organisationer i civilsamhället kan samarbeta för att öka sitt inflytande. Kontroversiella frågor som GMO, markinvesteringar och kemikalieanvändning, motiverar också till mer politisk aktivitet.

Vad tror du om framtiden för Ugandas jordbruk och vad hoppas du att din forskning ska kunna bidra med?

– Det är väldigt svårt att förutse vad som kommer att hända i Uganda eftersom det inte bara handlar om vad som är ”bäst” rent vetenskapligt, utan också om ekonomiska och politiska intressen som finns invävda i jordbruksutveckling. I min forskning tittar jag kritiskt på hur konceptet agroekologi används, av vem, och vilka utmaningar som finns för dess förespråkare just i Uganda. Något jag tycker är intressant är att trots stora motsättningar så finns det också en samstämmighet mellan agroekologin och vad regeringen vill på pappret. Bönderna och organisationerna som jag talat med understryker just agroekologins potential för en annan sorts intensifiering och kommersialisering av jordbruket som även de fattigaste kan gynnas av. Om man kan rikta debatten mer emot detta utan att förlora miljöaspekterna tror jag att agroekologin kan få större genomslagskraft.

Text: Elina Andersson

Foto: Kenneth Rouna

Ellinor Isgren är doktorand i hållbarhetsvetenskap på LUCSUS (LUnds Centrum för Studier av Uthållig Samhällsutveckling).