Asyl i Europa: Mer än symbolisk solidaritet?

Krönika av Eleni Karageorgiou, jurist som forskar inom allmän folkrätt.

EUROPAS OAVLÅTLIGA OFÖRMÅGA till ett mänskligt bemötande av flyktingar har lett till stora problem i mottagandet av asylsökande. De nationella systemen kan inte anpassa sig till det ökande antalet asylsökande och det avslöjar strukturella brister inom hela EU som är direkt kopplade till frågan om solidaritet.

Trots att solidaritet är intimt förknippat med flyktingskydd har det hittills behandlats som ett välgörenhetsmässigt åtagande, i stort sett avgränsat till att ge ekonomiskt stöd till stater som haft svårt att ta emot flyktingar. Snarare än att göra det enklare för människor som flyr från våld och konflikter att söka skydd och därmed uppmuntra till ett solidariskt förhållningssätt till asyl har EU föredragit avskräckande åtgärder. Internt har medlemsstater knappt åtagit sig att ta emot flyktingar från andra medlemsstater, som huvudsakligen är belägna vid EU:s gränser och därmed särskilt utsatta. Snarare har de flesta medlemsstaterna stängt sina gränser och antagit lagstiftning som märkbart försämrat asylrätten. Politiken har lett till ett otillräckligt skydd, ofta i direkt strid med internationell och europeisk rätt, samt till att man flyttat över ansvaret på andra. Då måste man ställa sig frågan: Är det ens möjligt att åstadkomma ett europeiskt asylsystem som bygger på solidaritet och mänskliga rättigheter?

JAG MENAR ATT EU:s medlemstater måste börja med att återvända till ”problemet” till vilket solidaritet framställs som en lösning. Hittills har min forskning visat att problemet egentligen inte är antalet flyktingar och asylsökande som anländer till EU utan den orättvisa ansvarsfördelningen mellan staterna samt den dåliga förberedelsen och otillräckliga satsningen på anständig asylprövning och ett gott mottagande. Solidaritet med asylsökande inom EU är alltså dömt att misslyckas om det bara används som ett verktyg för att rättfärdiga en hårdare politik eller att flytta över ansvaret till andra medlemsstater eller länder utanför EU. Snarare skulle det ses som en gemensam skyldighet att hjälpa till genom att åta sig ansvaret att ta mot och skydda flyktingar.

”Solidaritet är ett fint ord.”

EU:s medlemsstater måste på allvar börja harmonisera asylrätten så att asylsökande, var de än befinner sig i Europa, blir mottagna utan att bli diskriminerade, får ett likvärdigt skydd och integreras i miljöer som gör att de kan leva självständigt i enlighet med internationell rätt. Att dela på tillgängliga medel och kunskaper på EU-nivå kan vara steg på vägen.

VAD GÄLLER ANSVARSFÖRDELNINGEN så har det så kallade Dublinsystemet varit bokstavligen kontraproduktivt genom att tvinga medlemstaterna vid EU:s gränser att skydda dessa gränser för att de inte ska behöva ta ansvar för flyktingarna själva. Det har lett till att länderna i fråga har gjort sina asylsystem så oattraktiva att flyktingar förmås att resa vidare. Alternativet för EU vore att avveckla tvingande modeller som Dublinsystemet till förmån för modeller som skulle ge asylsökande fri rörlighet. Försök att bibehålla Dublinsystemet genom att lappa ihop det med kompensationer och fördelningsprogram visar sig för närvarande vara ineffektiva.

För att komma vidare måste EU:s medlemsstater komma överens om att gemensamt ta emot flyktingar och behandla deras ansökningar på ett sätt som är lyhört för flyktingarnas önskemål och behov och som säkerställer att alla stater medverkar efter förmåga och möjligheter. Samtidigt måste man på såväl europeisk som nationell nivå etablera säkra och lagliga vägar för människor att få skydd inom EU genom flyktingkvoter, humanitära visum på ambassader och utökade möjligheter för familjer att återförenas.

Slutligen borde man inom EU fundera på att ta ytterligare steg för att harmonisera de nationella asylsystemen. En möjlighet vore att inrätta en central europeisk asylmyndighet som beslutar om asylansökningar och även en europeisk appellationsdomstol för asylfrågor som bevakar att de mänskliga rättigheterna efterlevs.

SOLIDARITET ÄR ETT FINT ORD. När det gäller EU:s asylpolitik märks dock inte att solidaritet är en rättslig princip med konsekvenser för såväl stater som ansvarsfördelning. Frågan blir då inte om EU:s medlemsstater har råd att göra sin beskärda del utan om de har råd att inte göra det. Ytterst handlar EU:s framtida asylpolitik om hur Europa väljer att definiera sin gemensamma politiska och juridiska identitet.

Fakta

Eleni Karageorgiou

Eleni Karageorgiou är doktorand i folkrätt vid Lunds universitet och forskar om solidaritetsprincipens funktioner och problem inom ramen för EU:s lagstiftning och asylpolitik.

Hennes forskning ingår i nätverket L/UMIN (Lund/Uppsala Immigration Law Network) http://migrationlawnetwork.org/en/.

Eleni är en utbildad jurist (Athens Bar Association) som arbetat med migrationsrätt sedan 2008 och har en juristexamen i internationella mänskliga rättigheter från Lunds universitet och Raoul Wallenberg-institutet.”