Det finns ingen enkel koppling mellan klimatförändringar och migration

På senare år har vi kunnat läsa i medierna om att klimatförändringarna kommer att leda till ”miljontals klimatflyktingar”. Men migration har inte en enda orsak, om man frågar Angela Oels: ”För oss samhällsvetare är det viktigt att lyfta fram att det inte finns någon enkel koppling mellan klimatförändringar och migration”. Sambandet är mångfacetterat och inbegriper flera politiska aspekter.

Angela Oels analyserar några av de missuppfattningar som har med klimatförändringar och migration att göra. Hon var tidigare gästprofessor vid Lunds universitets centrum för hållbarhetsstudier (LUCSUS) med forskningsmedel från Riksbankens Jubileumsfond. Numera finns hon vid Open Universiteit Nederland.

ANGELA OELS MENAR att fattigdom är en central aspekt som initialt gör människor mer sårbara för klimatförändringar. Men det är först när stater är oförmögna eller misslyckas att agera som en naturkatastrof förvandlas till en humanitär katastrof.

I fallet Syrien har det hävdats att den svåra torkan från 2007 till 2010 ”orsakade” förflyttningen av 1,5 miljoner människor. Men enligt Angela Oels var det inte själva torkan utan en misslyckad politik som ledde fram till migrationen.

– Torkan gjorde människor sårbara eftersom grundvattnet överutnyttjats i åratal, säger Angela Oels. När den väl slog till fanns det för lite stöd från staten och de spänningar som följde ledde fram till inbördeskrig. Orsakerna var politiska, inte klimatmässiga. Att kalla syriska migranter för klimatflyktingar är missvisande och döljer misslyckanden i Assadregimens politik.

SOM STATSVETARE undersöker Angela Oels hur globala politiska beslut påverkas av hur problemet formulerats. Tillsammans med kollegan Chris Methmann har hon tillämpat diskursanalys på internationella politiska dokument från de senaste trettio åren. De har funnit tre formuleringssätt som problematiserar klimatförändringar och migration på olika sätt. Alla tre är problematiska, men av olika skäl.

Den första problemformuleringen framställer klimatflyktingar som en nationell säkerhetsrisk.

– Vi får höra att klimatflyktingar kommer att översvämma i-länderna, säger Angela. Hon menar att en sådan formulering är främlingsfientlig och framför allt leder till utvidgade gränskontroller.

Den andra formuleringen vädjar till oss att hjälpa klimatflyktingar genom att ge dem flyktingstatus. För närvarande är det bara de som flyr från politisk förföljelse som kan få flyktingstatus i enlighet med Genèvekonventionen från 1951. Problemet här är att människor på södra halvklotet reduceras till passiva offer som inte har något att säga till om.

”Mycket av den migration som förutspås kan undvikas om fattigdomen och utsläppen begränsas.”

– Frågar du människor från en liten önation till exempel, så är de inte intresserade av flyktingstatus. De vill stanna där de bor och kräver drastiska utsläppsbegränsningar, säger Angela.

Den tredje problemformuleringen hävdar att människor alltid migrerat som en reaktion på klimatförändringar.

– Klimatmigration är alltså inte längre en skandal som måste undvikas. Snarare blir det en lösning på klimatförändringarna, säger Angela.

BEGREPPET ”KLIMATFLYKTING” har strukits från agendan och fenomenet diskuteras numera i termer av ”klimatinducerad migration”. I en Foresight Report från Storbritannien 2011 beskrevs klimatmigration som en rationell och legitim strategi för att hantera klimatförändringarna. Angela håller med om slutsatsen men ser samtidigt en fara i att göra människors lidande och förluster till en naturlig process.

– För de drabbade som förlorar sitt uppehälle och boende är det definitivt en katastrof.

Det största problemet med diskussionen om klimatmigration på senare tid är att den bygger på ett felaktigt antagande att massklimatmigration är oundviklig.

– Mycket av den migration som förutspås kan undvikas om fattigdomen och utsläppen begränsas, säger Angela. Att förändra de strukturella villkoren så att fattigdomen och ojämlikheten kan minskas är det effektivaste sättet att skydda människor.

– Klimatmigrationen är en del av den större frågan om resiliens, menar Angela. Resiliens är förmågan hos sociala och ekologiska system att överleva och komma tillbaka när det utsätts för en chock. OBS fattas en mening

ENLIGT ANGELA bygger resilienstänkandet på två saker:

– För det första att vi accepterat att farliga nivåer av klimatförändring är oundvikliga och för det andra att vi skjuter över ansvaret på de drabbade människorna på södra halvklotet som nu förväntas ta vara på sig och bli resilienta.

Angela påpekar att det är cyniskt att begära att människor i syd ska bli resilienta mot katastrofer som fortfarande kan undvikas genom radikala utsläppsbegränsningar. Resiliensdiskussionen skjuter helt klart frågor om begränsning av klimatförändringarna åt sidan.

Angela betonar att en stor del av den förutspådda migrationen fortfarande kan undvikas. Som ett exempel ger hon befolkningen från den lilla önationen som blockerade Australiens största kolhamn, Newcastle, med sina små kanoter för ett år sedan. De motsatte sig den planerade fördubblade kolexporten från Australien och vägrade att acceptera mer koldioxidutsläpp. De såg sig själva som ”klimatkrigare” och ville inte hamna i rollen som framtida klimatflyktingar.

– Självklart är det bättre att försöka begränsa den globala uppvärmningen till 2,7 än till 4–5 grader, men det är ändå inte tillräckligt, säger Angela. För att små önationer ska finnas kvar måste vi komma under 1,5 grader.

Text: Aakash Dhingra, journalist för Hållbarhetsforum och masterstudent på LUMES (Environmental Studies and Sustainability Sciences), Lunds universitet