Återvinning är lika viktigt som insamling för att minska elektronikavfallet

Elektronikavfall från sådant som datorer och mobiler uppgår till 41 miljoner ton årligen, enligt FN:s miljöprogram. Mellan 60 och 90 % av detta avfall säljs eller slängs olagligt och bidrar därmed till en stor del av det globala berget av sopor som inte återvunnits och innebär ett allvarligt hot mot människors hälsa på grund av alla de farliga ämnen som ingår.

Enligt Jessika Luth Richter, som är forskare vid Internationella miljöinstitutet, spelar priset för de olika materialen som ingår i en elektronikprodukt en stor roll för olika nationers vilja att återvinna elektronikavfall, även i länder som reglerar hanteringen genom lagstiftning.

Luth Richter har forskat om den europeiska politiken kring elektronikavfall och funnit att vissa material som används i elektronikprodukter, t ex guld och silver, alltid återvinns, medan återvinningsgraden varierade för andra material, t ex sällsynta jordartsmetaller som används i lysrör, och berodde på det internationella marknadsvärdet.

Hon förklarar att de flesta sällsynta jordartsmetaller utvinns i Kina och att den kinesiska staten minskade den tillåtna exporten 2010. Det ledde till en kostnadsökning som fick importländerna att fundera på alternativa källor till dessa material, t ex genom återvinning av glödlampor. Sedan dess har priset på sällsynta jordartsmetaller minskat igen, liksom intresset att återvinna dem från avfall.

”Man måste komma ihåg att all produktion påverkar miljön på något sätt.”

– Jag anser att det är mycket viktigt att lyfta fram produktionssidan av hanteringen av elektronikavfall. Eftersom mycket av materialet kommer från länder med lågt utvecklat miljöskydd är råvarupriserna ganska låga. Men det innebär också att lönsamhet inte är det främsta incitamentet för att återvinna elektroniavall, säger hon.

Hon noterar att EU-direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning (WEEE), som trädde i kraft 2003 (och reviderades 2012), medförde stora förbättringar av hanteringen av elektroniskt avfall i många länder, men att det återstår mycket arbete för att ta itu med alla delar av distributionskedjan – och det är ett viktigt arbete eftersom elektronisk utrustning är en av de största och snabbast växande avfallskategorierna i världen i dag. WEEE-direktivet anger att minst 45 % (65 % från 2019) av de elektriska och elektroniska produkter som kommer ut på en medlemsstats marknad ska samlas in, och lägger ett särskilt ansvar på producenterna som förväntas bidra ekonomiskt till insamlingen, bearbetningen och den hållbara förvaringen av elektronikavfall vid speciella insamlingsställen.

Sverige är, enligt Jessika Luth Richter, ett av de bästa länderna i världen på insamling av elektronikavfall. Här fanns ett regelverk på plats redan före EU-direktivet. Det är relativt lätt för konsumenterna att återvinna varor, noterar hon, t ex vid återvinningsstationer vid snabbköp som ICA där man kan lämna in telefoner och batterier eller i miljörum som bostadsrättsföreningar inrättar vid sidan om de kommunala återvinningscentralerna.

Trots det tycker hon att Sverige och andra länder kan göra mer för att återvinna specifika material som används i elektronikprodukter. Idag strimlas det mesta av det insamlade elektronikavfallet och det är bara metaller som finns i större omfattning som återvinns medan metaller som sällsynta jordartsmetaller går förlorade och mindre värdefullt material som glas och plast begravs i soptippar eller bränns upp.

– Man måste komma ihåg att all produktion påverkar miljön på något sätt. Det gäller i synnerhet elektronik, eftersom materialet kommer från länder som kanske inte har lika höga miljöskyddskrav som Sverige. Det är därför materialen måste återvinnas – så att hela produktionen minskar.

Dock måste man tänka på, framhåller hon, att återvinningen endast ersätter originalmaterialen om de återvunna materialen kan användas för att tillverka nya produkter och om hela vår konsumtion av elektronikprodukter inte ökar. Det kallas för ”rebound” (rekyl) och kan förstöra återvinningens goda effekter. Det kan innebära att det finns väldigt få gröna lösningar för konsumtionen av elektronikprodukter – om man bortser från möjligheten att köpa färre mobiler, datorer och annan utrustning.

– Jag tror att det är väldigt svårt att ändra på människors beteendemönster så viljan att återvinna mer material, och att använda dessa material, måste komma ovanifrån, och bör därför göras till en del av politiken. I synnerhet som det också kan förhindra den olagliga sophanteringen, säger hon.

Jessika Luth Richter undersöker nu hur politiken skulle kunna användas för att driva utvecklingen framåt, som ett sätt att minska elektronikavfallet i världen och den miljöpåverkan det innebär, samtidigt som man blir resurseffektivare på vägen mot en mer cirkulär ekonomi.

Text: Noomi Egan