Likheter mellan Alzheimers sjukdom och Parkinson skapar gemensam forskning

Alzheimers sjukdom kännetecknas av så kallade plack, vita klumpar av proteinet beta-amyloid i hjärnan. Det gängse resonemanget har därför varit att patienterna borde behandlas så att placken försvinner. Tanken låter logisk, men har inte lett till några nya effektiva läkemedel – och professorn i experimentell neurologi Gunnar Gouras tror att den kan vara felaktig.

Hans senaste forskningsfynd tyder på att det kunde vara mer meningsfullt att stabilisera nervcellernas beta-amyloid än att försöka rensa bort proteinet. Idén är annorlunda och avviker från merparten av forskningen på området. Men sådant kan ibland vara nödvändigt, menar Gunnar Gouras:

– Vi måste tänka utanför boxen och vara öppna för nya möjligheter. Inga försök med nya medel som riktats mot beta-amyloid har ju gjort patienterna bättre – ett försök gjorde dem till och med sämre, säger han.

Arbetet som ledde till det överraskande fyndet gjordes av en forskare i hans grupp, Oxana Klementieva, på MAX-lab. Det är en numera nedlagd föregångare till den stora synkrotronljusanläggningen MAX IV, där man studerar material med hjälp av elektroner som accelererats till hög hastighet.

Gunnar Gouras ser det som en styrka att sådana anläggningar finns vid universitetet, eftersom de ger forskare från alla discipliner möjlighet till studier som inte kan göras med deras vanliga metoder. MAX-studien gav också en bild av ett stadium man aldrig tidigare kunnat se i hjärnan – stadiet före plackbildningen vid Alzheimers sjukdom. Bilderna visade att här fanns ett förstadium där beta-amyloidproteinet genomgått strukturella förändringar.

”Det är så mycket överlappning mellan sjukdomarna att jag tror forskningen kommer fortare fram om vi samarbetar.”

Fortsatta studier med andra metoder visade att proteinet inte, som man tidigare trott, utgjorde en monomer (en ensam molekyl) utan en tetramer (en enhet av fyra hopkopplade molekyler).

Det var mycket intressant, tyckte Gunnar Gouras och hans medarbetare. Det finns nämligen en ovanlig neurologisk sjukdom som heter transtyretinamyloidos, där en liknande hopkoppling mellan fyra molekyler spelar en viktig roll.

I detta fall vet man att det inte är den hopkopplade tetrameren som är sjukdomens orsak. Sjukdomen hänger tvärtom ihop med det som händer om tetrameren faller sönder. Om tetrameren stabiliseras och inte faller sönder kan sjukdomsutvecklingen bromsas, och ett sådant bromsande läkemedel finns faktiskt.

Samma princip skulle kunna gälla även för beta-amyloid vid Alzheimers sjukdom: ett ämne som stabiliserar tetramererna av beta-amyloid skulle kanske kunna fungera som läkemedel.

– Det är en ny väg som kunde vara värd att pröva. Det är ju så mycket vi fortfarande inte vet om hjärnan… vi kanske behöver beta-amyloid, så att vi skulle göra oss en otjänst om vi verkligen lyckades bli av med ämnet? funderar Gunnar Gouras.

Förutom att bedriva sin egen forskning om Alzheimers sjukdom, så är han också koordinator för forskningsområdet Multi-Park. Vice koordinator är Oskar Hansson, som studerar bl.a. biomarkörer för tidig upptäckt av Alzheimers och Parkinsons. Han och Gunnar Gouras har ett nära samarbete, och den senare har faktiskt flyttat ner en våning i BMC-huset bland annat för att deras båda laboratorier ska hamna bredvid varandra.

Multi-Park är ett tvärvetenskapligt nätverk av forskare som arbetar både med Parkinsons sjukdom och besläktade neurodegenerativa sjukdomar. Dess två ledare är mer inriktade på Alzheimers än på Parkinsons, men det påverkar inte nätverkets arbete, menar Gunnar Gouras:

– Behandlingsmässigt är det ju stor skillnad på sjukdomarna, eftersom det finns läkemedel mot Parkinsons men inte mot Alzheimers. Men vetenskapligt är de båda sjukdomarna faktiskt rätt lika! förklarar han.

En likhet är att det förekommer onormala proteinansamlingar i båda fallen, ansamlingar av alfa-synuklein respektive beta-amyloid. Båda dessa proteiner, samt proteinet tau vid Alzheimers, verkar också kunna förflytta sig från cell till cell som ett sorts intern ”smittoämne” i hjärnan.

Ännu en likhet är att synapserna, kopplingarna mellan hjärnans nervceller, fungerar sämre vid båda sjukdomarna. Demens är också en vanlig följd av Parkinsons sjukdom, och de patienter som snabbare försämras har mer Alzheimers-lika drag i sin demens.

– Det är så mycket överlappning mellan sjukdomarna att jag tror forskningen kommer fortare fram om vi samarbetar, säger Gunnar Gouras.

I den bästa av världar skulle hans MAX IV-fynd om tetramerernas sönderfall som ett förstadium vid Alzheimers redan ha plockats upp av något läkemedelsföretag. Men de stora företagen är som oceanångare som låst sig till en viss kurs och har svårt att snabbt lägga om inriktning.

Han själv har inte heller tid att satsa så mycket på området som han skulle vilja. Men någon fortsättning ska det ändå bli:

– Vi vill se om det bara är beta-amyloid i tetramererna, eller om där också ingår andra ämnen. Om det gör det, så skulle ju även dessa andra ämnen kunna utgöra behandlingsmål, menar han.

Text: Ingela Björck