Foraminiferer

De levde på havsbotten utanför Afrikas kust – och nu kan de berätta för oss om hur inlandsisarna en gång bredde ut sig. I de mörka djupen levde dessa små, små encelliga organismer sitt korta liv – och nu kan de berätta för oss om när regnen föll över ett fuktigt Nordafrika.

Gruppen av encelliga, skalförsedda organismer (de är varken djur eller växter) som vi ser på bilderna kallas foraminiferer. De har funnits i 500 miljoner år och än i dag finns de i stora mängder i alla hav. För många forskare som arbetar med att berätta om jordens geologiska historia, eller söker exempel på effekter efter tidigare drastiska klimatförändringar, är foraminiferer något av en favorit bland de mikrofossil som återfinns i havssedimenten.

För att hitta sina mikrofossil borrar forskarna upp långa sedimentproppar från havsbotten. Under årtusenden har lager på lager av sediment bildats och hela tiden har nya foraminiferer tillkommit. Att ta upp sedimentproppar är alltså som att ta ut en mapp från ett miljöarkiv över jordens förflutna. Här har olika miljöinformation lagrats både i form av sedimentens egenskaper och i form av mikrofossil.Men även om själva sedimenten bara avslöjar hur miljön varit i ett mycket litet område, så kan foraminifererna berätta om globala miljöförändringar. De gör de genom att under sin levnadstid bygga in kemisk information från havsströmmarna i sitt skal.

”Att ta upp sedimentproppar är alltså som att ta ut en mapp från ett miljöarkiv över jordens förflutna.”

Skalen är uppbyggda av kalk, kalciumkarbonat, vilket innebär att de främst består av grundämnena kalcium, kol och syre. Grundämnen finns i olika varianter – isotoper ­– och det är fördelningen av syreisotoper i foraminiferernas skal som avslöjar exempelvis förändringar i den globala temperaturen och i inlandsisarnas utbredning. Fördelningen av kolisotoper i skalet kan berätta något om oceanernas cirkulation, men också om lokala förändringar i oceanernas uppvällningsområden.

Kusten utanför nordvästra Afrika – där våra foraminifer på bilden levde – är ett sådant uppvällningsområde. När starka passadvindar blåser här väller näringsrikt djupvattnet upp till den solbelysta ytan. Då uppstår ett rikt liv av plankton vilka i sin tur utgör föda för fisk. I ett havsområde som är så fullt av liv vid ytan blir det även mycket föda över till dem som lever på botten. Därmed får forskarna tillgång till extra många mikrofossil att studera.

De små bottenlevande foraminiferer som forskarna hittar i sedimentpropparna från havsbottnen utanför Mauretaniens kust kan sägas ha fungerat som länkar till planktonproduktionen i ytvattnet ända sedan den senaste istiden. Fördelningen av arter och i vilka tätheter de förekommer avspeglar under vilka perioder växtplanktonen vid ytan hade tillgång till mycket respektive lite näring.

Men inte bara detta, sedimentpropparna avslöjar även varifrån näringen kom och därmed hur klimatet varierat i nordvästra Afrika. Foraminiferer som Uvigerina peregrina (från bilden) var vanliga när mycket näring kom från organiskt material som sköljts ut från land. Det var under en fuktig period för 15.5 -13.5 tusen år sedan, och det var då som regnen föll över Sahara!

Text: Pia Romare

Publicerad: 2013

Fakta

På bild 1 ser ni

Faktaruta – på bild 1 ser ni:

Foraminiferer – encelliga, mikroskopiskt små organismer – vissa på bilden levde för 35 000 år sedan

De har bevarats mer än 10 meter ned i subtropiska Atlantens bottensediment

De levde på 2 500 meters djup, 200 kilometer utanför Mauretaniens kust

De är inte större än ett sandkorn

Var bild är tagen med hjälp av ett svepelektronmikroskop

Bilderna är producerade av Claire McKay, doktorand vid Geologiska institutionen, Lunds universitet

 

 

På bild 2 ser ni

Faktaruta – på bild 2 ser ni:

Skalet av en foraminifer av arten Uvigerina peregrina

Den har bevarats mer än 10 meter ned bottensedimentet utanför Mauretaniens kust

Foraminiferen är cirka 0.9 mm lång

Den levde en bit ned från sedimentytan – när det fanns tillräckligt med syre

Bilden är tagen med hjälp av ett svepelektronmikroskop

Bilden är producerade av Claire McKay, doktorand vid Geologiska institutionen, Lunds universitet