Afrikas renässans

Krönika av: Ellen Hillbom och Erik Green, docenter i ekonomisk historia med speciellt intresse för afrikansk ekonomisk historia

Bland allmänhet och forskare har Afrika beskrivits som en kontinent i permanent fattigdom med svag ekonomisk tillväxt. Idag är situationen annorlunda. Flera afrikanska länder återfinns i den internationella tillväxtligan, utländska direktinvesteringar ökar markant och vi läser om nya affärsmöjligheter i ekonomibilagorna. Afrika kan vara framtiden i en värld där de europeiska och amerikanska ekonomierna försvagats och Kinas extrema tillväxt mattats av. De regionala skillnaderna är och har alltid varit stora men frågan är om det nu äntligen är dags för Afrikas renässans?

Ekonomisk historiker har sedan länge motsatt sig synen på Afrika som en historiskt sett ekonomiskt stagnerande kontinent. Istället pekar man på att flera regioner visat prov på en relativt hög tillväxt under längre perioder. Exempelvis uppvisade Västafrika 1850-1914 en lång tillväxtperiod baserad på råvaruexport. Problemet har varit att tillväxten aldrig blivit hållbar utan endast utgjort toppar i ett vågmönster av stora ekonomiska fluktuationer. Utifrån detta perspektiv blir dagens tillväxt mindre förvånande. Frågan är istället ifall den kommer att bli underlag för hållbar ekonomisk utveckling. Den frågan kan inte besvaras genom att stirra sig blind på tillväxttalen utan vi måste se till de underliggande orsakerna till tillväxten och på vilket sätt dessa skiljer sig från tidigare perioder.

”Kan vi förvänta oss att Afrika återigen kommer att hamna i ekonomisk kris när priserna vänder nedåt?”

Precis som tidigare är dagens tillväxt baserad på ökad export av råvaror pådrivet av stigande världsmarknadspriser. Kan vi förvänta oss att Afrika återigen kommer att hamna i ekonomisk kris när priserna vänder nedåt? Det finns en del som talar för detta. Investeringarna i industri och manufaktur är fortfarande besvärande små och arbetsproduktiviteten har förblivit relativt låg. Idag påminner Kinas investeringar i infrastruktur och jordbruk om vad som initialt skedde under den tidiga europeiska kolonialismen. De bidrar inte automatisk till en ekonomisk utveckling utan kan låsa fast kontinenten i ett råvaruexportberoende.

Samtidigt finns det tecken på att saker och ting är annorlunda den här gången. För det första finns det färre politiska hinder att investera kapitalinflödet i mer produktiva sektorer och därmed diversifiera de afrikanska ekonomierna. Den europeiska kolonialismen satte effektivt stopp för sådana processer då de inte låg i Europas intresse. Afrika genomgår också en långsam omvandling från en glest befolkad kontinent till en med förhållandevist högt befolkningstryck. Det minskar kostnaderna för investeringar i manufaktur och förädlingsindustri då utbudet på arbetskraft ökar med minskade relativa lönekostnaderna som följd. För det tredje så har ny teknik så som internet och mobil kommunikation inneburit en dramatisk minskning i behovet av fasta investeringar. Ett annat nytt inslag är den växande afrikanska medelklassen som utgör en endogen tillväxtmotor i vissa ekonomier. Till slut skulle de växande syd-syd relationerna mellan Afrika, Asien och Latinamerika kunna öppna upp för nya ekonomiska samarbeten.

Afrika fortsätter att brottas med enorma utmaningar så som, utbredd fattigdom, behov av utbildning och hälsovård, underutvecklad infrastruktur, lågproducerande jordbruk, okontrollerad urbanisering och korruption. Men vi kan kanske ändå vara försiktigt optimistiska och tro att åtminstone i delar av kontinenten har Afrikas nuvarande renässans potentialen att med tiden utvecklas till hållbar ekonomisk utveckling.

Bild: Kennet Ruona