Ingen vill föra bidragstagarnas talan

De är utstötta, illa sedda och de saknar talespersoner. Det handlar om några av samhällets mest utsatta – socialbidragstagarna, de sjukskrivna och de långtidsarbetslösa. Gruppen är svår att bryta sig loss från och risken är överhängande att svårigheterna går i arv till nästa generation.

När Anna Angelin intervjuade socialsekreterare och tjänstemän för Malmökommissionens (se faktaruta) räkning tyckte ingen av de tjugo intervjupersonerna att socialbidragstagarna hade en skälig levnadsnivå.

– Det är intressant för det innebär att de underkänner sitt eget arbete, säger Anna Angelin som forskar i socialt arbete. Det slås ju fast i socialtjänstlagen att människor har rätt till en skälig levnadsnivå.

Idag har andelen människor som behöver socialbidrag under en lång tid ökat och det är, enligt Anna Angelin, ett problem eftersom bidraget inte är utformat för att vara en permanent inkomst. Det är en väldig skillnad på att vara socialbidragstagare i tre månader och i sju år, påpekar hon.

– För att få bidrag måste du vara barskrapad och den som är det hamnar ofta i en ond cirkel. Man kommer ofta in i en situation av vanmakt och destruktiva levnadsmönster då man exempelvis kanske inte ens har råd att ta bussen – ännu mindre flytta till en annan ort för att kunna ta ett arbete. En konstant ekonomisk stress leder till oro, magont och sömnsvårigheter. Dessutom blir man socialt isolerad och i det läget är det svårt att vara konstruktiv.

”En konstant ekonomisk stress leder till oro, magont och sömnsvårigheter. Dessutom blir man socialt isolerad och i det läget är det svårt att vara konstruktiv.”

Idag får cirka sex procent av Sveriges befolkning socialbidrag för att kunna försörja sig, men antalet personer som lever under knappa förhållanden är långt större än så, enligt Anna Angelin. Hela 15 procent av befolkningen är fattiga enligt EUs sätt att mäta, enligt det relativa fattigdomsmåttet. Här finns de ensamstående som arbetar deltid, arbetslösa ungdomar, de som har en hög försörjningsbörda, de långtidsarbetslösa och de sjukskrivna. Det handlar om personer som går in och ut ur olika bidragssystem och arbetsmarknadsåtgärder. Människor med heltidsarbete finns sällan med i den här gruppen.

Dagens politik går ut på att det ska finnas incitament för att arbeta. Har bidragstagarna det för bra så kommer de inte att söka sig ut på arbetsmarknaden, menar man. Detta är ett resonemang som Anna Angelin inte ger mycket för. Hennes forskning har visat att personer som lever under knappa förhållanden och behöver ta samhället till hjälp uppfattar det som skamligt.

– Socialbidrag är i högsta grad ofrivilligt för de flesta och därför blir det ensidigt att framför allt fokusera på individens ansvar när det är så tydligt att det finns en stor grupp människor som faktiskt inte är önskvärda på arbetsmarknaden, säger hon.

Att gruppen är stigmatiserad visar sig bland annat genom att den saknar personer och organisationer som för deras talan. Andra utsatta grupper, som missbrukare och psykiskt sjuka, har starka företrädare, men de fattiga har väldigt få.

– Ingen vill associeras med den gruppen och ingen vill föra deras talan, säger Anna Angelin och berättar att när Malmökommissionen föreslog en höjning av socialbidraget så fick den många arga påhopp från politiker.

Men oavsett vad man tycker i frågan så är fattigdom något som politiker bör ta på allvar, menar Anna Angelin. Barn som växer upp i fattigdom löper väsentligt större risk att själva hamna i arbetslöshet, ohälsa och sämre levnadsvillkor.

– Fattiga barn är helt enkelt en dålig affär ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Text: Ulrika Oredsson

Publicerad: 2014

Fakta

Malmökommissionen

Malmökommissionen, som består av forskare och tjänstemän, som arbetat fram 31 vetenskapliga underlagsrapporter med omkring 200 rekommendationer för ett socialt hållbart Malmö där målet är minskning av ojämlika hälso-och levnadsvillkor. Anna Angelin och Tapio Salonen arbetade fram den forskning som bildade vetenskapligt underlag för hur Malmö kan minska barnfattigdomen.